Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 3

Vådan af det inqvisitoriska rättegångssättet. I dessa dagar har i Danmark en förhär dad bof, vid namn Tolte, vanligen kallad vindskammartjöfven, bliivit dömd till döden för trenne mordför-ök, gjorda i det tängelse, der han såsom lifstidsfånge förvarades. Denne man, som ännu är helt ung har begått en ofantlig mängd af förbrytelser, deribland flera mordbrandsanläggningar. Genom de bekännelser han afgifvit ha flera personers oskuld kommit i dagen i fråga om förbrytelser, till hvilka man ansett dem skyldiga, men som harleda sig från Tofte. Ett ar dessa fall är i hög grad talande för vådorna af det inqvisitoriska rättegångssättet, fnlig hvilket det åligger domaren att på lämpligt sätt söka förmå den anklagade till bekännelse och den stora faran af att anse bekännelsen? såsom den bästa och fullständigaste grunden för en dom. Vi meddela efter Fulkets Aris följande redogörelse för denna casus, i hvilket ett juridiskt mord var helt nära att bli följden at en framkonstlad bekännelse: ?Misstanken att ha anlagt elden vid Studiestrede riktades mot en oskyldig, snickarmästaren Rasmus Jörgen Jörgensen, en ung man om 25 år, som nyligen etablerat sig och stod i begrepp att ingå äktenskap. Det var på hans verkstad Totte antändt elden. och då ingen blifvit sedd der sedan Jörgensen gått derifrån klockan 4, antog man att han måste vara gerningsmannpen, och detta ehuru elden visade sig först klockan en qvart öfver 5. Jörgensen hade nyli gen assurerat sin lösegendom, efter hvad det tyckes, temligen högt. men likväl blet det hans olycka. En af brottmålsoch polisdomstolens bisittare, bekant för ein skicklighet att bringa folk till bekännelse, ledde nndersökningen med vanlig itver, och lyckares ganska riktgt att få den oerfarnue handtverkaren invecklad i några motsägelser. Jörgensen kölls tängslad i ett tuktigt och smutsigt rum samt angreps derföre al svullnad och inflammation i benen, åtöljdr af svära plågor. En förhärdad brottslivg sattes till spion på honom, för att om möj. ligt locka ur honom en bekännelse, och slutligen fick man honom så längt att hans tankar började förvirr:.s. Då man oupphörligt fortfor att påbörda houom semma handli gar, blef han slutligen icke rätt säker huruvida han anlagt elden eller icke. En atton yitrade hau således till en af sina medrångar, att om han än var skyldig ull branden, hade det likväl icke varit huns afsigt alt innebränna de arma menniskorna i ölrs våningen. Men lyckligtvis fick man honom icke att bekänna sig snyldig. Han blel der töre frikänd med ekyldighet att betala rättegångskestnaderna, men Höiesteret frikallade honom blott för 2ktors vidare ätal — en mycket olycklig ordställning, som domstolarne begsgna för att uttrycka, det de icke våga lälla den anklagade, men likväl anse honom skyldig. Formelt taget nudgick man således ett juridiskt mord, men Rasmus Jörgen Jörgen sen utgick brävnmärkt från ränsakningen, och hans medborgerliga rykte var för ulltid förloradt. Han bar sedan aflidit och i-ke ens erhållit den upprättelsen att se den sannskyldige gerningsmannen framträda och tuga skulden på Sig.?