Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 3

att han i och för den häftiga gråten och rörelsen hennes, tiggde henne att följa med h..nom bort till foten af kullen, der mörkret låg djupt under löfhvalivet. De följdes dit. Margreta stod der lutad ett par minuter emot ett träd, stum och stilla; derefter dro hon ett lifslångt andedrag och sade, att detta icke var något farligt eller ovanligt alls. Hon hade ofta, sade hon, i sin ungdom haft sådana häftiga fång efter strängt springande eller sträng dans. Det gaf sig alltid då hon tick liten ro. Han stod lutad bredvid henne, utan att ha talt ett enda ord sedan de kommo dit. Slutligen hjelpte han henne att sätta sig ned på en mossig stenhäll och tänkte att sjelf sätta sig bredvid henne, men hon bad honom ifrigt och vänligt att han skulle lemna henne, för fick hon blott vara med sig sjelf ensam och allena en liten stund, så var bon snart lik sig igen. sJag kan inte gå ifrån dig, innan jag ser att du kan gå sjelf, -ade han bestämdt. Mcen jag blir inte bra, jag, så länge du är här! Margreta .. 14 tKäre, om du ville gå nu!4 I stället satte han sig bredvid henne och hviskade i hennes öra: Ingen af oss kan bära det såsom det nu är . Margreta, ge mig ett enda ord... det enda ordet... och vi skola begge bära det långt bättre!4 — — Gud förlåte dig, som talar så, sade hon, kastade sig åt andra sidan och sny:tade krampaktigt och ångestlullt — Gud förlåte dig! Aldrig i evigbet du får ett sådan! ord!... Det är.. det är icke så... som du tror! — — — Medan hon sade dessa afbrutna ord, vek den grönbleka färgen på bans kind till. baka för det starkaste blodrödt, som någon