Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 3

char. När vi intågade i Lund, var det med två lokomotiver i spetsen och med en svans af vagnar, hvartill den skånska slätten förmodligen aldrig sett något liknande. I Lund var akademistaten händelsevis icke på förhand underrättad om min ankomst och jag måste bekänna, att mitt mott gande derstädes i jernbansgården saknade hvarje högtidligare anstrykning; (deremot i Helsingborg hafva samiliga professorer icke underlåtit att välkomna mig på et: sätt, motsvarande det rykte, som gått före mig). Enär det ännu icke från södra stambanan går någon jernväg till Helsingborg, slapp jag att i Lund blifva stoppad, stora landsvägen låg der öppen och fri för mig och respektabel skjuts erhålles alltid vid beställning på Stwadshuset4 i den lärda sta den efter en timmas förlopp. Det går från Lund till Helsingborg äfven en kongl. postdiligence. Det var ännu för ett år sedan en genska komfortabel inrättning, en täckt vagn med godt utrymme ch mjuka kuddar; sednare har man af skäl, som hålles hemliga, utbytt denna mot en endast halftäckt vagn, der man har vissa allvarsamma svårigheter för fötter och hufvud, helst i fall man, som undertecknad. är begålfvad med en någorlunda reslig och reputerlig figur. Jag har hört någon påstå — dock må detta lemnas oafgjordt — att utbytet i fråga skall vara ren courtoisit af k. poststyrelsen mot Helsingborgs jern vägsdirektion, i ändamål att så småningon: vänja de resande af med alla gamla landsvägssympatier, hvaremot samma k. styrelst måhända väntar sig att till återtjenst framdeles få sin post på Helsingborgs private jernväg befordrad för ett pris som mellan vänner. Nogaf, den ifrågavarande dili gencen är för närvarande snarast blott en nödfallsutväg, men äfven denna stod för ögonblicket icke längre tillbuds. Den halt väckta vagnen hade i dessa dagar ytterliare utbytts mot en öppen, simpel bond släde med ett par ohyflade bräder lagde tvärs öfver i form af — fjedersäten. En hvar skall lätteligen finna det fullt öfver epsstämmande med min egenskap af gentleman, att jag under sådana förhållanden töredrog den vanliga otitule-ade skjutsslä dan. Aut jag med denna under de fen: milens färd stjelpte en femti gånger i driltvorna, derpå lagger jag mindre vigt, jag stjelpte åtminstone som en fri man och på eget ansvar; den k. postslädan skulle sä kerligen stjelpt mig af lika många gån over, men skilnaden är den, att den högre styrelsen vid Lilla Nygatan i Stockholm: mähända efteråt skulle kommit med an språk på min eviga tacksamhet derför att den icke på samma gång — hade brutit nacken af mig. Emellertid är sens-moralen af alltsammans den, att, så framt man blott har liet lycka med sig, kommer man allt fram på vära jernvägar älven midt i en smäll kall vint r, att, i fall man ?stoppas?, ä let en oskattbar fördel, om detta då ske: i omedelbar närhet af Jönköpings förträff iga hotell, och ändtligen, att när jernväven tar slut och man har att fortsätta fär ten med vinter-postdiligence, gör man klokast i att fortsätta den med -— vanlig skjuts. Orrv. Odd.