Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 3

tanke, ait begrafva det ömsesidiga hatet i Jgemensamt uppträdande mot den europeisku arffienden, är visserligen icke ny, men förlörar nu så småningom allt mer uf den osannolikhet, som förut gjorde densamme I till föremäl för gäckeri. Hvem vet, om ej Ihr Blairs underhandlingar blifvit förde p en dylik basis? Just de sista dagarnes titldrsgelser låta oss förmoda någon dylik afIsigt hos hr Seward, hvilken som man vet ar själen uti Lmeolns administration. Han har mindre än vi kunnat blifva öfverraskad af underrättelsen om, att Napoleon låtit; såsom underpant för krigskostuaderna, ar sin mannuequim Maximilian åt sig afträda nästan haliva mexikanska riket. Denna plan skall redan blitvit för ett är sedan uppgjord i Paris af kejsaren och hans nuvaruude gen ralguveruör i de mexikanska staterna, Gwin, och det skulle i sauoing hafva gånt sällsomt till, om ej hr Sewer skulle lätt kännedom derom längt före detta, då Gwins organ i San Francisco ändthgen ansett tiden vara inne att atslöja hela afären. Det måste ofelbart redan länge varit klart för hr Seward, att Napoleon hyst de mest vidtomfattar. de afsigter på en dominerande ställning vid Sulla hafs-kusten, men isynuerhet på Centralamerika och Panamanäset, och blott säsom en bulvan tramskjutit den österrikiska prinsen, för att bukom honom kunna så mycket osiördare bedrilva sitt spel. Det sätt hvarpå Seward hitills ledt våra avgelägenheter, gaf honom visserligen ofta skenet af att vara duperad af Napoleon, men de, är ej möjhgt att denna dupering, såsom ej för törsiu gången hävdt inom diplomatien, just blott och bart var en väl spelad roll och att Seward i sjelfva verket blott ansäg sig för tilllället böra loga sig efter händelsernas kraf och läta planerna mogna. tilldess han kan aflägga masken. Vi vilja ej nu granska om hans politik var den rätta, men vi tro att han i hjertat är en afgjord försvarare af monroedoktrinen och nu skall uppbjuda hela sin förmåga, för att så skyudsamt som möjligt sluta detta krig, för att sedam visa ve,lden att denna inre strid ingalundö ruinerat oss, såsom våra fiender i Europa hoppats, utan först rätt ingilvit oss medvetande om våra -kratters. Då amiral Porter i sina oflicieila berättelser skrytsamt försäkrat att han med sina ?monadrocks? med lätthet skulle kunna förstöra Englands och Frankrikes flottor, så må detta vara ett mal å propos; men det karaktiserar den sinuesstämming, som råder inom den af honom representerade delen af vår krigsmakt. Det torde öfverhufvud ta.et knappast mere fiunas en enda wenniska i landet, som ej gjort sig förtrogen med den tanken, att vi sörr eller seduare skola komma att mäta våra stridskrafter med de europeiska vestmskteruas, och v: behöfva ej mera vara ävgsliga ötver utgången af en dylik strid, Gu vi blott halva fred i vårt eget land. Vär flotta behöfver ej mera frukta hela verldens förenade maritima krafter, åtminstone i fråga om försvar. Och hvilker landmakt skulle England och Fravkrike kunna sända hitöfver, som skulle i ringaste män kunna hålla stånd mot den krigsmakt, som vi utbildat i de sednuste ärens skolu?? OSTINDIEN. Expeditionen till Bhutan kan, enligt sednaste underrättelser, anses slutad, då engelsmännen, efter eröfring af fort Dal mkote och Dewangiri, kommit i besittning af läglaudet. Dock torde bli af nöden att för nägon tid qvarlemnoa en temligen betydlig styrka, emedan man under regutiden torde ha att vänta angrepp af bhutaneserna. I Artghanisten toruara oroligheterna. Mellan enuren ar Kabul och ostiudiska regeringen räder tvedrägt, emedan den sednare lemnat tillflykt åt Aziz Khan. Ryska auktoriteterna i Taschkend hafva al konungen i Bokhara utverkat sig tillåtelse att anlägga vägar till Yarkund och Urnardonh