Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

alltigenom på partimannens ståndpunkt!? Inde lacryme. Och htet längre ned 1å äfven de danska 7parti-tidvingarne? sin bekärda del. Det lält, som här öppnar sig r diskussionen, är alltför vidsträckt att nu beträdas. I siället en liten historia. Det var en gäng en prest, som tillträdde ett pastorat och vid tillträdet höll ett vackert tal, hvari han uttryekte det hopp, att han och hans ähörare måtte komma att lefva i fred och evighet, och inga ?partier? inom församlingen uppstå. Åhörarne voro förtjuste; men de begymte få underliga funderingar, då presten snart satte till att klaga ötver paruier?. Det befanns då, att presten ett par gånger i svckenstämman mött något motstånd mot sina förslag, och efter hans isigt fanns lugn och enighet och fred för parti? endast så länge han fick sin vilja iram i allo. Kan hr J. A. H. uppvisa en politisk tidnivg i något land, som ej är parti-tidning, ä framt den ej är — kotteri tidnivg? Eller n man med öfvertygelse, som ej är 1 viss mening partiman? Hr J. A. H. betecknar åsigten, att Danuevirke icke genast hade bort utrymmas, -åsom en lördomsfull partiförestålluivg?, och räknar general de Meza till heder? alt hafva fattat det modiga beslutet om dess utrymmande: det är numera ett fulländadt militariskt faktum, att danska armåen derlöratan varit förlor d?. Lemuande denna förskran i sitt värde, och förbigående hr J. A. H:s mot hr Kofod framkastade beskyllving för ?okunmghet? derföre att denne ej delar hans äsigt härutinnun, må det endast illätas fråga: Hade det icke ländt general e Meza änau mera tll heder?, om han kommit till den å-igten litet förr, så att han aldrig intagit en ohällbar position, utan be-parat danska armen den ovilkorligt demorahseraude inverkan af att nödgas anträda eu brädstörtadt återtåg, bra nära liknande en flykt, i samma ögonblick kriget börjades? Mun vet, att det tinus generaler, som anse ett vackert återtåg (det påminner om det vuckra? brottet på den kungliga vaguens hjulriog) för höjden af fältherreskicksghet; men, utom det att det vackra uti nå avarande å ertåg, äfven såsom blott och bart återtåg betraktodt, blifvit på mycket goda grunder irågasatt, så torde kunna mid skäl frågas: Har då en öfverbefälhafvare endast att tänka på strategiska kombinatioutr? Behöfver han alls icke tänka på hvad som kan vara e. nadt att bevara eller till metgöra den goda andar inom hären? Hvarje seende icke-militär anar g nast? an detta icke är det minst vigtiga i-hans uppgitt. Från den något skråmessiga ståndpankt, der man linner det innebära en horrör?, att en general skullekunna ha orätt och den allmänna meningen rätt, upprepar man ständigt de välbekanta omständigheterna, att danskarne vid Dannevirke voro betydligt underlägsna sina fiender i styrka, att de voro svärt pinade genom köld och umbärunden och att de, om icke reträtten hals iver hulvud blitvit anträdd, skulle blitvit kringgångna vid Arnäs; men man kringgår Jltid med stor omsorg några ganska vigtiga omstäudigheter, bland anuat töljande: 1) att proportionen mellan danskarnes och iyrkurnes styrka var alldeles densamma som April 1848, då danska armeu i den då äunu olldeles obefästade Davnevirkeställningen manligt mottog det preussiska angreppet och sedan den efter en ärofull strid blef uödsakad att draga sig tillbaka, verkställde återtåget med låugt större reda och ordning än nu var fallet; 2) att om än danska trupperna genom otverbelälets benägna försorg voro snart sagdt systematiskt utpinade, så ledo preussarne och ösverrikarne ännu mera genom mödorna ar ett vinterfälttåg i det för dem ovana klimatet, och bristen på kanwnnementer, som gjorde en stör del, isynverhet af de österrikiska trupperna (kroater, italie are) nästan otjenstbara; 3) och atv den preussiska major, som rörde preussarnes avantzarde vid Arnäs, 1 sin sedermera i Berlin från trycket utgilna dagbok, förklarar det ha varit smart sagdt ett underverk, att ötvergången lyckases, ouktadi ingen förhindrade densamma samt att hans trupper skulle varit förlorade, om blott nägra kanoner eller ett kompani danska soldater varit qvar på den motsatta stranden — någonting, som äfven iremgår af den preussiska generalstabschefens uttalanden. Vi tillåta oss erinra, huru den äldre ofticer (eu al de insigtfullaste nom vär arm: ), som under signaturen soldat den 29 Mars vörlidet år skief en arukel i Aftonbladet om Dannevirke och Dybböl?, fått fullkomligt rätt i sina törutsageiser. Han yttrade nemligen, att ätven i värsta tall, äfven om danska armen skulle blifvit totalt slagen vid Dannevirke, så skulle Danmark derigenom trohgtvis icke ens i militäriskt hänseende ha förlorat mera, än det nu i alla fall förlorade. Slesvigs fastland gick nu snar) förloradt, och hvad angår ?armens räddande?, betraktadt såsom ett hufvudsyfiemäl, så skulle härens förlust i munspillan säkerligen icke blitvit större gevom ett nytt slag vid Dannevirke, än den blef genom den blodiga drabbningen vid Sankelmark och det gräsligt bukstafliga Pslugtandet? vid Dybböl under en månads tid. Men folkandan, nationens tillit och förströstan på sin sak, skulle då icke hafva blitvit så bruten och bortqvacklad, som nu blef fallet, och de vänskapliga makternas bona otticia skulle då utan tvifvel halva antagit en helt anvan karakter än den tick, RASER TRAP EE SES ENE ANTERO