Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

len i släptåg, först då lemnade han henne. Men det var lör sent, bäde tör heune och tor houom... SEXTONDE KAPITLET. Kors, se hvad den Friberg ser modstu :en ut! sade Abla, som stod i vedskjulet. dä Gunerns skulle gå förbi. Och så tidigt hon är we och går nu för tiden! Ha de folk derborta vid Qvarnbacken nu igen? Jag må rent ut säga, Friberg, av matmora är så ledsen och iurån sig, så att hon är rent obillg och ovillig mot mig och Erik. Och det vet vi ulli begge två, av vi ha Friberg att tucka för. tPrat, Abla! sade han och syntes vilj: ostörd torisäita sin gäng. Meu då hov .medelburt. å:ertog sm berättelse om matmodrens missbumör, kunde hen ej indra vg ult stanna, fast att han såg langtiträv ycklig ut dervid. Nu har jag varpat och n. har jag vinlat så länge jag hos matmora varu, fört satte Abla; men vär hon i gär kom hem rän fi-ket, stod det måhända inte svedt och varpades det inte sned och gick det iute svedt alluhop, och ryckte hon inte i nyst vinderna så tråd eiter träd sprang at! Och har det inte i dag verit väsende för den illa qvigan och tör et Erik hade hjelp: mig i lgården och inte hade lagat en bytta! Och nu må rentut Friberg göra det god gen, för avunars bli vi inte vävner till Frivery någon al oss, och det är för allvar med. Ah, du år vog så god vän till mig. Abla 74 sude hun liksom skrattande: men van såg ut som om han icke halt stor lust ut skratia. Nej, kors! Der tänker han att jag lik india ger mig för en blink. Blinken banir väl allt torlig; det är visst att flera veic — men annat är det väl med en sädav tackare som mig, sann! Jag må allt kunvr eta huru högt isg kan tanka om mig. — ev Friberg unvars, oss emellan sagdi, an an, Niklas, är rent så förstörad på hoom; för hua tänker Friberg vill mug näs