Aftonbladet – 23 februari 1865, sida 2

gonting, änskönt han tänker att Friberg är swupkär i matmors. Är det då icke en sådan styggelse af den Niklus? Ja, jag har segt huvom, att jag skall riktigt fråga Friberg, om hun vill mig någonting, evkom och allenasi för att Niklas må få veta huru grundad han är. Ja, Alla, säg du Niklas att jag vill dig lt godt och tycker att ingen kan bli en tliukare mawnor i Hult. Men jag vill inte nestrida honom den lyckan han sigtar efter, det kan han för säkert tro på, hvad han nu san tro om Erik 25 Ja, har jag inte sagt det! sade Abla med glad min. Nej då! Vi äro vänner indå, vi, ävskönt alk jag får lida i min jenst för Fribergs skull, för tänker en, att .natlmora tycker mer om att Friberg kan värda sig att tala ull mig ett ord, an Nikin. gör? Nej, var det hki! Dä sätter jag iygd ull, eller blir jag ihjälstucken med en knif af Friberg, eller blir jag förgjord. Ar det inte en letvandes förskräckelse hvad de å för yrsel för Bg, som bii så stupkära? Aldrig i min evighet jag kuude bli det, nej, tro det slättes inte, änskönt Friberg utbjöd sin kärlek till mig. Nä, men du må väl inte heller tänka, att jag for någon anledning ville sticka ihjäl ig med en knit? Det kunde nu vara, om det vore för att -ågonting vinna. Ivte för att jag vill vara ensam med Friberg i mörker, vet ville jag -ä ackurat ivte!s Och det tror du inte att matmodren din heller skulle tro sig på?4 Ja, det får hon svara på sjelf. Den, om letver tår se, sa ordspråket. Nej, nu må jag väl in, jug! Men roligt vore det stt veta ändå, om nu Friberg har varit der borta i lag med henne den granna trollpackan?6 För alt få tala om det för matmodern liv, kanske? Det kan du få göra utan att ju vet det, Abla! Den, du frägar etter, är sinars hundratals mil härifrån, get kan gu iilaväl helse henne! Ua)