Aftonbladet – 20 februari 1865, sida 3

Rättvisans tempel och dess förgårdar. Efter genomläsande af redogörelsen i lördvgens Aftonblad för rärtegångsmälet meltan restaurutören Duner och kuptenlöjtnanun Boy samt de olika utslag, som deri afkunnats af de tre instanser målet genomgått, rann mig ovilkorligen i sinnet ett yttrande, som jag visste mig någonslädes ha läst eller hört, nemligen detta: Rättvisan bar Gud instiktat, men djevulen har tllskapat instanserna?. Det roade mig att försöka uppleta det, hvilket ock lyckades, och jag fann det utgöra ingångsspråket till några betraktelser öfver instaneväsendet, nt dskrifna af en, numera afliden, grundligt bildad jurist. Då dessa härvidlag synas mig ega en viss apropos, så tager jag mig triheten att, mulatis mutandis, lemna en sammanfattad framställning af dem. Det torde dervid vara öfverflödigt påpeka, att de anmärkningar, som riktas emot det ännu gängse systemet vid underdomstolars konstituerande, icke ega tillämplighet på den underdomstol, som handlagt det mäl, hvilhet nu närmast föranledt anmärkningarnes publicerande. Man antager att mensklig vishet ekall afgöra hvad sannt och rättvist är; men man iår icke det infallet att föreställa sig, att det kunde lika väl gå an att låta den menskliga visheten genast få tag i en tvist, som att låta denna förut genomgå åtskilliga experimensgrader, om hvilkas egentliga bestämmelse det är mycket svårt att göra sig ett klart begrepp; ty man mäste antingen förutsätta, att den der menskliga visheten skull finnas i alla stadierna, eller ock att detta icke är meningen. I förra fallet är det omöjligt att upptäcka hvarlöre man så skall slösa med. den menskliga visheten, som väl måste vara konseqvent och komma till samma resultater, om hon tuggar på en sak en gäng eller tre gånger, och hv rföre man således icke så gerna låter henne uppenbara s:g blott eå gång. År äter icke meningen att besvära wvieheten i alla graderna, uten nöja sig i de förste med mensklig ovishet, så är ju alltsammäåns ett omständigt gäckeri och kap endast förkleres