Aftonbladet – 20 februari 1865, sida 3

MUCLyUMIlBaeblo billdsak. Al laladtdÖlllare al tjenstledighet, hvilket är den vanligaste sal i verlden. Då skickas en i domarevärf ocl i juridisk lärdom föga bevandrad yngling att förrätta ting?; så sitter den ynglinger höstetingen, en annan vintertinge:, en tredj sommaringet, så att bristen på lagkunskap. erfarenbet och skarpsinne kompletteras a brist på kännedom om både saker och men niskor. Så vädjas målen till en hofräit der de upptagas af en division, sammansat! kanske al en enda ordinarie domare såsom ordförande och för resten af kamrater til den; föregående domaren, upphöjde öfvei denne blow genom titeln af Pudjungerade? Om den rättsökande nu icke tröttnat på vägen, så komma, efter ett eller annat år. nålen slutligen, i två instanser behandlade af till största delen omogna juridiska lär. lingar; upp till en domstol, der de ändtli gen träffa verkliga, ständiga domare, al hvilka man eger fordra djupa studier och erfarenhet. Om man nu betänker, huru ofta det inträffar att underrätternas domar upphätvas al högsta domstolen, så torde det vera långt ifrån oantagligt, att mången rättsökande, som af ett ellaur annat skäl icke vandrar den tröttsamma och kostsamma vägen ända till slutet, lår nöja sig med en dom, som skulle utfallit annorlunda, om saken kommit att behandlas af landets högsta domiremyndighet. För honom återstår då löga anuat än den klena tröst, som skjuts bonden gaf den resande: ?Visst händer det olta att mina hästar skena, men så händer dec också ibland att de inte skena. Samhället har behof af alt ega något, hva tilt det kan se vpp med tillit och vördnad; och det, hvarvid denna tillit och vördnad bäst behöfver och helst vill fästa sig, är domaremakten. Kun nu en så ställd domaremakt, som den otvan teckuvade, väcka dessa känslor hos nationen? Lyckligtvis kan rättskänslan existera hos folket oberoeude at lagskipningens beskaffenhet, liksom religionskänslan existerar äfven ined ett fördertvadt presterskap; men det band, som sammanhåller nationen genom känslan af en gemensam kärlek och vördnad för något upphöjdt inom samhället, går förloradt, om de som administrera det heliga (religionen och rättvisan) äro af den beskaffenhet att de icke. ingifva aktning. Domarestolen borde vara ett i medborgerlig mening heligt rum, och den skulle så vara äfven, om folket icke finge der se andra män än sådana, som genom bepröfvad lagkunskap och skarpsinnighet, genom en öfver allt tvifvel upphöjd allvarlig karakter, genom bekantskap med saker och menniskor, ingåfve denna djupa. känsla af vördnad och förtroende, på hvilken samhället ytterst hvilar, så vida det icke skall bli ett endast genom juridiskt ivång och mekaniska band sammanhängande: olag. Huru vill man fu att folket skall kunna känna denna helsosamma, djupa aktning för domaremakten, då det olta ser henne så der handlöst kastas åt omogna och inoen garanti erbjudande subjekter? då det ser huru i dag kommer en, i morgon en innan ung man för att experimentera och ära sig lagfarenhet på den plats, dit endast len fulländade erfarenheten och lärdomen borde ega tillträde? då det ser rättvisans helgedom ansitagen till profplöjning för imnessvenner? Och att på detta sätt äfven len slutliga, beståndande domen troligen lir ännu vida sämre än den skolat blifva, om saken kommit genast dit, der hon afjöres, det är bland de minst svåra saker utt bevisa; man behöfver blott tänka på det jus, fom domaren kan få genom en verk18 undersökning, och det, som inhemtas af n lunta af mer eller mindre väl förda prookoller. Skulle aessa ersätta den lefvande xunskap, som erhålles genom en ransuking, hvari domaren sjell deltager, så borde le föras af så fulländade mästare, att t:oigen intet-land har att erbjuda en så stor amling, som åtginge i Sverges rättegångsverk. Den ringa vigt och följd, som underätter vas beslut under sådana omständigheter nåste haiva, kan icke annat än verka menigt på mängden af de dömande. Men har u uppbygghga anekdoter, fom skildra det vegrepp en och annan domare i underräterna gjort sig om sitt höga kall. T. ex. len der domaren, som efter fälld dom trötade den tuppande parien med att. han jelf skulle skriivu besvären mot sin egen lom och att dessa ofelbart skulle göra versan. Om denna anekdot icke är sann, så kulle hon dock kunna vara det, och det ore sannerligen underkgt, om icke flera unnes i samma väg. Den som vet att hans lom egentligen ingenting annat är än en örberedande ceremorci, blir lätt frestad att ,ehandla sitt kall just så, och det är ett lädjande bevis på en allmän moralitet, att å mycken samvetegrannhet vid underdomtolarne finnes, som man verkligen ser der. )enna känsla af pligt och heder skulle paas med större ansträngningar att känna laex och genomtränga hans anda, i fall hvarje lomare visste att hans beslut vore af en erklig vigt, ty tanken på, att man fäller n afgörande och beståndande dom, mäste ylla de allraflesta sinnen med en helsosam äfvan. Ännu en annan, med instansväsendet och år domstolsinrättning sammanhängance mständighet bidrager att minska den vördad, som folket borde känna för domarenasten: voteringrane. Man -tänke sig ett näl, afgjordt t. ex. i en rådhusrätt, hvars la ledamöter äro ense, och derefter i en ofrättsdivision, äfvenledes enhälligt. Detta nål kommer till högsta domstolen och aföres så. alt tre ledamöter fastställa och re upphäfva underrätternas beslut, men ändelsen vill att bland de sistnämnda är len, som främst i rätten sitter, och huru isar sig då saken? Jo, alla underrätternäs ch hälften af högsta domstolens ledamöter ia hatt orätt, och tre ha ensamma vetat vad ratt var, — och hvarföre? Jo, der öre att ett justitieräds fullmakt händelsevis r t. ex. en dag aldre än någon af hans :ärvarsnde kamratere. Man tänke ut denna anke och besinne hvilka begrepp sådant våste alsta hos natiow.en om rättvisan och rennes tolkar! Skall icke den, som förlo