Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 3

-pdikt. Men utan tvifvel äro ännnu ej alla ; sånger, som tillhöra denna dikt.t, funna el-I!ler erhållna, medan omvändt en och an-Jnan af de nu dit hänförda kundde frånskilI as eller annorlunda förbindas. —ågra såniger eller fragmenter af sådanaa hade väl Iredan i förra århundradet Porthaan, GananIder, Leneqvist, i närvarande Topseelius, Gottlund, von Schröter och von Becker bekantgjort och väckt en icke ringa föreställning om denna poesis värde för em noggrann kännedom af finskt språk och mytologi. Men huru mycket äro ej deresas arbeen, hvilkas förtjenst må blifva oförrklenad, ö!verträffode, så att de nu nastan kunna lägvas åsido, sedan Elias Lönnrott, under en längre vistelse i Kurelen och Olosnetz, omedelbar: ur folkets och de kunmigaste sånlgares mun, troget och samvetssgranut tillI vägabragt en rik samling dylika. I Hvad Grimm här förutsagt, attt det epos, om man sålunda lyckats samla aff de spridda -I Kalevaia-sängerna, snart skulle vvisa sig vara ofullständigt, kekräftades snart. CGenom fortsatta forskningar af Lönnroth ssjelf och af flera yngre, som gått i hans fotspår, var det möjligt att redan i början mf 1850 utgilva en ny högst betydligt tilllökad uppJaga af Kalevala. Af denna här Schiefner i Petersburg utcifvit en tysk öfversättning. Atskilliga nytillkomna episoder Iha äfven tid efter annan blitvit till svenska öfversatta af IC. G. Borg, deribland den högst märkliga Kullervo-episoden, som utgör dlet tragiska Jelementet i Kalevala? och hvariöfver Cygneus skrifvit en intressant afbanidling. Det var emellertid versligen på tiden att en ny fullständig svensk öfversättning af Kalevala utgafs. Vi tro då, att mam kan skätta sig lycklig, att en man med så mycken invigt och smak som K. Collan öfvertagit detta värf. Såsom dessvärre fullkomligt okunniga i finskan (vi blygas nästan öfver att erkänna det och att denna okunnighet bland svenskar är eå allmän och så total) kunna vi icke bedöma den trohet och pietet mot originalet, som öfversättaren ådagalagt, men vi kunna i detta fall tryggt stödja oss vid det beröm, som han i detta hänseende erhållit inom den finska pressen, liksom vi kunna vitsorda författarens lediga oc : smakfulla versitikatoriska behandling af svenska språket. Man kan sluta till den förökning, som Kalevala i sin nya upplaga erhållit, deraf, ait den svenska öfversättningens nu utkomna förra del är nästan lika voluminös som hela Kalevala i öfversältningen af förra upplacan. Då det hela utkommit skola vi när-! more inläta oss på denna nationaldikts innehåll och betydelse. Nu hafva vi blott förelöpigt velat fästa uppmärksamheten på denna liuerära nyhet. Från samma talentfulla hand har äfven hitkommit ett band, Dikter från främmande: länder. Hr Collan har här samlat en mängd . af de poetiska efterbildningar från främ-1 mande språk, fom han tid efter annan pu-l blicerat i Helsingfors tidningar, och tillagt 1 en mängd andra dylika, förut otryckta.jt Största antalet utgöres af öfversättningars af Heines dikter; men man finner äfven ett i antal dikter af Goethe, Herder, Rickert, 1 Freiligrath, Lenau, Anastasius Grän, Cha-(i f i F 1 6 misso, Daumer, Moore och Th. Hood, äfvensom slutscenerna ur Byrons Sardauna li palns. Sårom rätt är, då de: icke ör fråga om — öfversättningar för filologiska ändamål, eftersträfvar hr Collan icke den verbala trobeten, utsn efterbildar originalerua temligen fritt, sträfvande att återgifva deras anda och karakter. Såsom prof meddela vi följarde tvenne smärre stycken: Sommarens sista ros. Af Thomas Moore. O sommarns sista röda ros, Som blommar ensam än! Din ljutva syskonring gått bort, Förvissnat längesen. Ej står med dig en blomma qvar, En knopp ej öppnar sig, Att återspegla mer din glöd Och byta doft med dig. Jag vill ej ensam lemna dig Att vid din stängel dö! Sen tyst de ljufva slumrat in, Gå, slumra du som det Och sakta strör jag dina blad På mjuka bädden ner. Der dina likar, utan doft, Förvissnade jag ser. Som du må äfven jag gå bort När vänskap bleknat har, När från den krans, som kärlek knöt, Hvar perla fallit klar! Då trogna hjertan vissnat bort, Då ömhet flyktad är, Hvem ville längre dväljas qvar I verlden ensam här? —— DR be Ån MR Han sökte mig, han fann mig. Efter Thomas Hood. Han sökte mig, han fann mig, Pa lundens stig han hann mig: Vid mina fötter ner han föll Och sade hur han kär mig höll. Hans kind, hans öga lågade Och sakta mig han frågade: 7Säg, kan du, kan du älska mig Så som jag älskar dig? Och ömt jag ner mig böjde, Och upp jag honom höjde, Och hviskande jag gaf till svar Hur dyr han för mitt hjerta var — Och mildt han slöt mig i sin famn Och nämnde mig med ljufva namn, Och sakta bad jag: Alska mig Så som jag älskar dig!? AA det fr A 6 nn er ff me: rn er Försök till öfversättning af några Berangers sånger af Uno tnegren. Med musikbilagor. (Stockholm 1864). Att väl öfversätta Beranger är en af de svårlöstare uppgifterna inom litteraturen. Detta beror i grunden derpå, att han både i förtjenster och fel är sannt nationel, äkta franek ; och det nationella elementet hos en skald är just hvad scom vid en öfversättning lättast förflygtigas, icke minst derföre att hos en verklig tolkskald, sådan som Beranger, språket utgör ett af de allra vigtiragta mamentarna I diktandat Ma kaoå för. Ir. TT Ar st 5 ANDA EA nn