Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 3

Ny svensk-finsk litteratur. Tu. En svensk öfversättning af Kalevalas nya upplaga utgör en isannivg intressant nyhet. Detta berömda linska epos är utan tvifvel till namnet bekant för hvarje svensk, som gör något anspråk på bildning, men antalet af dem turde emellertid vara ringa, hvilka närmare tagit kännedom om denna störa och i högsta grad märkliga nationaldikt. Redan i slutet af förra århundradet hade någon uppmärksamhet börjat riktas på den finska folkpnoesien. Den forsta något vidlyftigare samlingen af Finska runor utgafs 1 Upsala 1819 af en ung tysk, Schröter, och framkallide en Nflig uppmärksamhet hos koryierna af den nya vittra skolan inom vårt land. Duktor Z. Topelius d. ä. egnede sig vid samma tid med mycken ifer åt dessa forskningar och utguf 1822 en samling runor under titel af7Finska folkets samla sånger? (Suomen Kansan Wanvhoja Runoja). Hans forskningar ledde honom vill trakter, som förr ej varit undersökta för sådant ändamål och han fann ett de rikhaltigaste lemningar af finsk folkpoesi tinnas hos finska stammar utom Finlands grensor. Det var efter snvisning af honom, som doktor Elias Lönnroth isynneruti de ryska guvernementerna Olonetz och Archangelsk uppsamlade de gamla tinska solksårger, hvilka han bragte i ett episkt sammanhang och utgaf 1835 under tueln af Kalevala, ett stort mystiskt epos, som tillvunnit sig den största uppmärksamhet inom hela den litterära verlden, och som med rätta kan anses såsom en af de märkligaste litterära ekatter, som den nya tiden upptäckt på folkpoesiens område. setta epos, sådant det då befanns, blef år 1841 ar Castren utgifvet i svensk öfversättning och framkallade äfven inom vår lärda och vittra verld samma sensation, som redogörelsen för dess innehåll och ätekilliga öiversättningeprof redan hade framkallat i Tyskland. Vi anföra här några ord af den berömde tyske filologen Jakob Grimm i Berlinska vetenskapsakademiens handlingar. Efter att ha talat om åtskilliga upptäckter på folkpoesiens område y:trar hav: eMen nu har i Finland en ännu rikare skatt yppat sig och detta ej engång ibland hela det sångrika och sångälskande folket, utan nästan blott uti ett enda landskap, i det redan tidigare med Ryssland förenade Karelen: utom många enskilda, särskildt samlade dikter, ett epos af treuiotvå sånger, af hvilka ingen räknar under 200 verser, de flesta öiver 300, 400, enskilda ända till 600, 700, så att verket öfverbufvud. om jag ej missräknar mig, innehåller 12.649 rader uppfyller måttet för en episk