Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 2

svårare. Pessa skäl hafva nemligen både vid pedagogiska möten och under sistlidne riksdags förhandlingar blifvit tillräckligt omhandlade och utredda. Det andra af de medel, som vi ansett i förenamnde syftemål användbara, är den latinska stilskrifningens upphörande. Detta kan icke låta sig göra utan en förändring i de icke längesedan utfärdade studgar dels för afgångsexamen och dels för embetsexar ina, för hvilk. pröfningar i denna stilskrifnivg äro föreskrilna; men om man erkänner grundsatsernas riktighet, kan ev sådan förändring icke möta någon svårighet. Vi känna rätt väl den invändning, som emot detta förslag plägar framställas, Det heter nemligen att grundlig insigt i ett språk icke kan vinnas, uten alt undervis ning äfven meddelas i dess skrifvande. Men denna sats är icke så alldeles sann, som den synes sannolik; ty en god stil är väl mera resultatet af goda insigter i ett språk, än medlet tilt deras förvärfvande. Dessuiom blir frägan, af hvad skäl den talrika ungdom, som icke h r ringaste behof at grundliga kunskajer i Intinet, utan på sin största höjd behölver kunna läsa en bok på detia språk, skall tvingas att ingå i de grundliga lorskningar om alla reglor för detta sednares användning, med de derifrån gjorda un dantag, som en stilskrifning kråäfver. Detta kan ju blifva ett passande studium vid universitetet för dem, som äro deraf roade eller tro sig af sådana kunskaper komma i behof. Till de ämnen, såsom t. ex. franska språket och historien, hvaruti den blitvande embetsmannen nu öfverflödigtvis dubbla gän ger exarineras, nemligen ej blott ia gångs examen, utan äfven i kunsliexamen kommer äfven latinsk stilskrifning, ehuru icke nägou civil embetsman kan sägas af en sådan kun skap hafva det allrarimgaste behof. Om man ej anser sig kunna tillstädja denna stilskrifnings totala afskaffande, så borde den pröfning deruti, som skall afläggas åtminstone ovilkorligen inskränkas till antingen afgångseller den blitvande universitetsexamen, men icke fordras vid bådadera. För ungdomen vore otvilvelaktigt bäst att dennå pröfning aflägsnades från skolan, emedan det hufvudsakligen är för ernående at förmågan att skrifoa (en i allt fall jemmerlig) latin, som studiet af detta språk blir så mödosamt och långvarigt; och det är följaktligen äfven derigenom som det blir för ungdomens helsa så förderfligt. en tredje af de utvägar, hvarigenom olägenheterna och det förderfliga inflytandet af de döda språkens studium skulle kunna förmin skas, vore att inskränka de deruti löreskritnau larokurser. Då man kastar en blick på skolornas schemata finner man tydligt, att de deruti intagna lärokurser blilvit uppgjorda af gamla skollärare, som, efter att hafva genom mänga ved:rmödor kämpat sig till en jemförelsevis hög kunskapsgrad i de döda språken, anse äfven ungdomen böra hafva en grundlig dosis af denna skutt. Vi veta att dessa åsigter skola för mången vara ett hårdt tal; och man skal som en rysvärd radikalism betrakta ket att vilja ej blott framflytta latinets I ning, utan älven inskränka denna, jemte nfniogen af detta språk. Ty tink, detta hafva icke ens 7bilderstormurne? (säsom frarne i skolfrågan vid sistlidne riksdag benämndes) vägat! Likväl skall, vi äro derom öfvertygade, detta ?djerfva rop icke förklinga i tomma rymden, eller detta steg sakna efterföljd. Vi hafva nemligen kommit derhän att något mäste göras, för au afböja det uppväxtande slägtets fysiska förstöring och den förslappning af deras andliga förmögenheter, som öfveransträngnin gen medför. Den nya kulturen tränger med stormsteg på, och dess fordringar kunna icke från läroverken afvisas. Huru vill man då vid sidan af denna lemna den gamla kulturen det utrymme oafkortadt, som hon fordom under helt andra förhållanden intog? Så sannt det är, att tiden och civilisationen vå framåt, men ej tillbaka, lika obestridligt ir äfven att den nuvarande europeiska kuluren är den äldre öfverlägsen och, i allt all, enligt sakens natur, vida mera än denna påkallar det uppväxande slägtets studium. Om det är för det verkliga lifvet, men icke för en diktad eller förgången verld, som den svenska ungdomen bör uppfostras, så bör väl icke de lefvande språken eftersättas för de döda; och huru skola de hittills så försummade praktiska vetenskaperna kunna någonsin komma till sin fulla rätta bland n nation, som för dem har öppet sinne och de yppersta anlag, om icke nägon, ja en vetydlig utgallring göres bland de mängaldiga mindre nyttiga kunskapsämnen, hvarned ungdomen nu belastas. I denna för hvarje festerlandsoch menniskovän dyrbara angelägenhet yttrade relan för 30 år sedan en man, som på en säng var en af vårt lands mest klassiskt bildade män och en af tidehvarfvets största nillen, Tegner, följande: ?Kan det vara förnuftigt att göra sig hemnastadd i Grekland och Rom och deremot eka främmande i den verld, som omgifver es från vaggan till grafven och tränger sig n på alla våra sinnen? Skulle naturens ok vara den enda af alla böcker, som ej vildade, och således utan allt värde för ipptostran? Ack, det nya testamente, som ommer ut hvarje vår, der bokstäfveina ro blommor och musikbilagorna fågelsång, len bibel, som är tryckt med silfverstil på vimmel: blått och öppnas hvarje qvällölver åra hufvuden, der kapitlen äro konstellaioner och hvarje ord en glänsande verld, n stjerna, — eller den vishet, som tränger vå djupet och ransakar dess innandömen, efbensbyggnaden i jorden, — skulle icke lenna bok vara menniskolifvets hufvudbok ch föga mindre än Hellas och Kom, huru nycket jag än värderar dem? Och hvad r ett läroverk, der denna bok blir allt