Aftonbladet – 18 februari 1865, sida 2

vid pass half fyra på morgonen begåfvo de sig ut i den kyliga morgondimman. Mar reta hade en liten förning? med sig a laska, glas och smörgåsar, och de vandrade härmed försedda gladt och lätthjertade framåt, som om det varit i de gamla da garne. Dimman låg så rakt ned på skogen här mellan höjderna, ljungen stod duggig och frisk i östanvinden, och allt som de gingo. än uppföre, än utföre, började den vär. mande, lifvande solstrålen att arbeta sig fram genom den fuktiga väfnaden. Men dernere i Trollkärns-branterna sågo de, alt dimman ännu låg qvar öfver djupet och solen lekte blott på de öfversta spetsarne. Dernere midför gångstigen läg pråmen och der stod någon och lossade den. Käre du, hvem är det som rör fars ökstock? sade Margreta. Åh, detär väl ingen annan än den, som har lot till det, svarade Carl-Johan. Den, som stod dernere lutad öfver präåmen, såg i detsamma upp och kom hastigt uh emot dem. an var lifvad af morgonluften, han som de, dt såg hon; han var klädd i en liten nymodig öfverrock, hade en bebrämad mössa med uppvikta brätten, kom han brukade ha om vintern, och såg så ung och gosselik ut, som hon inte sett honom se ut på två år. Se, det var något opåräknadt nöjsamtX, sade han och tog dem efter hvarandra i hend med en min, som visade att det var ett ganska påräknadt nöje. Jag har inte varit här fem minuter och så slapp jag att gå ensam här, der en blir så läti bergtagen när sol rinner upp. Har du hört något låta deruppe i skogen vid Qvarnebacken, Oerl-Jokan ?5