Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 3

UTllstana, SOT HAUT HdaRUL VOUV Sf UT AD och sinnesförvirring. Jag trodde mig ha en bedröflig dröm. Då återvände i mitt minne hågkomsterna, de kära och rörande hågkomsterna från ett förflutet, hvarifrån jag skulle skiljas för en obestämd tid; jag erirade mig mina oskyldiga barndomsnöjen, som delats af väninnor, hädanefter lyckligare än jag, min fars ömma smekningar, den fruktan för min framtid, han i sina sista ögonblick uttalat, den första kärlekens fröjder, bilden af Domenico. — Ack, det var isynnerhet detta minne, hvarvid jag i denna stund fäste mig, främmande som jag var för allt som gjordes eller sades omkring mig. Min mor hade haft den försigtigheten att dölja mitt ansigte under en tjock slöja, på det att mina tärar ej skulle tjena allmänheten till skådespel; men näsduken, som jag ofta förde till mina ögon, ådrog sig de förbigåendes uppmärksamhet, såsom jag fann af derag anmärkningar, som åtföljde mig. Vi anlände till det olyckliga stället. Portarne till denna graf öppnades. Genast kände jag mig fattad vid handerna, knuffad å axlarne, bortsläpad, jog vet ej hvart; jog hörde det hemska rasslet af kedjorna, som drogos tör den förskräckliga porten; man ryckte från mig bandet, som fasthöll min hatt, man tog från mig min schal — och när jag åter lyckades komma till sans, befann jag mig på knä framför en stor kateder af förgyldt trä. Jag var i koret. En nunna sade till mig: Uppsänd er tacksägelse till Gud, som fört er till denna frälsningens ort!? Jag svarade icke; jag tackade icke. Mitt för en stund förvirrade förstånd hade återk. mmit, en sorglig tanke for genom min själ. Ack?, tänkte jag, min döende fars sningar ha blott alltför snart gått i fullbordan?. Ställets, personernas, de omgifvande föremålens, vanornas nyhet bidrog att nägot förströ mig. Det var en för mig hittills alldeles obekant verld, som nu öppnade sig. Redan vid mina första steg inom klostret mötte jag flera systrar, hvilka alla gjorde mig samma fråga: Vill du bli nunna? Jag svarade dem nej; men de emålogo med en min af orubblig öfvertygelse och återtogo: ?San Benedetto skall ej släppa dig ur händerna sedan du väl en gäng påtagit dig hans drägt. Det kunde ej dröja länge, innan Enri chetta märkte, att de lumpnaste passioner och intressen äro i rörelse på dessa undangömda ställen, dem hon dittills ansett som tillflyktsorten för frid och endrägt. En ung flicka vid namn Paolina, som bebegärt hennes vänskap redan före hennes inträde i klostret, låtsade nu ej ens se på henne. Förvånad frågar Enrichetta systrarne om anledningen härtill och får veta, att Paolinas förra steg. som blott hade till ändamål att väcka afundsjuka hos två pensionärer, med hvilka hon för ögonblicket hade brutit, nu blifvit onyttigt till följd at försiggåvgen försoning. Ordet afundsjuka öfverraskade på det högsta den nykomna. Afundsjuka!? utbrast jag förvånad. ?Det finns då afundsjuka här?? Ja, blott alltför mycket, mamsell. Hvarför skulle sådant ej finnas? återtogo på en gång de båda nunnorna. Min Gud, vi skola då också erfara den söndring, som är oskiljaktig från afunden ?? Denna till utseendet så obetydliga omständighet oroar ej dess mindre Enrichettas. för intryck mottagliga själ; hennes sorgsephet ökas, då hon betänker, att dessa nunnor, till hvilkas umgänge man dömt henne, icke, fastän af ädel börd, fått annat än en negativ uppfostran, föga olik deras egna tjenares. I hopp?, säger hon, ?att jag åtminstone finge en kammare för mig sjelf och der ostörd kunde öfverlemna mig åtde känslor, som skakade mig, afbidade jag med ångest natten. Men huru stor blef ej min öfverraskning, då jag såg min säng ställd i min tant abedissans egen cell, jemte en tredje nära bredvid, bestämd för en lajsyster! Således fick jag ej en gång den ljufva trösten att låta mina tårar rinna i ensam-:! heten. Medan min faster afklädde sig och halfhögt läste sina böner, undergick jag från : lajsysterns sida ett riktigt förhör. Denna qvinna, som hette Angiola-Maria, var omkring 32 år gammal, ytterligt fet och utrustad med en kroppskonstitution af jern; koppärrig, med stor mun och svarta iänder, iörenade hon med sitt frånstötande yttre ett skärande skratt och en stirrande blick ur två rullande och mindre väl riktade ögon, som tycktes färdiga att sprängas ur sin infattning. Dertill var hon ohöflig och uppstudsig mot min gamla tant och svarade näsvist, när denna dristade sig förehålla henne hennes eviga prat. Ändtligen lade hon sig till sängs och somnade, lemnande mig ensem med mina sorgsna tankar, ensam i en tystnad, som biott stördes af en klockas entoniga knäppningar. Jag hade knappt insomnat, öfverväldigad af nedslagenhet, förrän Angiola-Maria i daggryningen väckte mig med frågan, om jag ville bivista första eller andra messan. Jag är närvarande vid hvilkendera ni behagar, svarade jag, återhållande en suck. Lajsystern hjelpte mig vid klädseln, hvarvid hon oupphörligt skämtade; sedan fattade hon mig vid handen, som om hon haft en blind att leda, och förde mig ned till kapellet, der jag fann några nunnor sysselsatta med att ähöra messan eller kommunicera. Den 10 kom min mor på besök till mig; be fann henne sittande i samtalssrummet. Vid hennes åsyn brast jag i hejdlöjsa snyftningar, jag omtalade för henne hur olycklig jag kände mig genom detta syysslolösa instängande på en ort, som tycktes: mig förhatligare än ett fängelse; hvilket lidande det måste vara för mig att veta mig dömd att lefva tillsammans med lika okunniga som illa uppfostrade menniskor; att man redan sökte öfvertala mig att bli nunna; att jag miste min helsa på samma gång som min frihet, emedan jag var underkastad nyckerna hos min tants lajsyster och TT mA mo mm mm LÄRA LR Ht, således måste stiga upp innan dager för att