Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 3

Jag förblef länge i eit tillstånd af förstening. Jag visste väl, att min mor skulle lemna mig; men hvarföre reste hon så snart efter mitt inspärrande? Hvarföre fara utan att säga mig farväl? Mina nerver, redan skakade : f så många bekymmer, kunde ej uthärda detta sista slag. Jag föll i konvulsioner. När jeg återvann ina sinnens bruk och ånyo öppnade ögonen, fann jag mig omgifven af en samling nunnor, lajsystrar och pensionärer, som voro för mig alldeles främmande och nu vid åsynen af mitt lidande kommo att söka näring för sin sysslolösa nyfikenhet. Man tisslade, man ztlade, man enItog en iromsk min; ingen enda ställde ett lord af uppriktigt deltagande till mig. Klostrets läkare, som härunder inkom i samtalsrummet, skaffade mig skyndsam hjelp. Men feber tillstötte och tvang mig att ligga Ttill sängs en vecka. När ödet är emot någon, följa olyckorna snabbt på hvarandra. Inom en månad måIste jag inse, att Domenicos glömska blott var alltför verklig. Ända dittills hade jag närt det ljufva hoppet, ej blott att få bref från Fonom, utan äfven att se honom återvända till Neapel för att söka befria mig. Hur ofta sökte ej mina ögon honom i kyrkan! Hur ofta lät jag ej uppifrån terrasserna mina blickar med feberaktig oro genomila de nästgränsande gatorna! Ganska ofta bedrogs jag af utseendet, gången, drägten hos någon, som liknade hoiom, och jag kände mig då nära att svimma, emedan jag trodde ögonblicket för min befrielse vara inne. Men ack, jag fick inga underrättelIser från honom, hvarken direkt eller genom min mor, som ej omnämnde honom i sina bref. General Saluzzi, ör hvilken jag bevarar en dotters tacksamhet, kom stundom för att intala mig tröst. Men mina slägtingar, min älskare, mina vänner hade glömt den faderlösa. Man hade kunnat säga, oaktadt de känslor, som ännu fäste mig vid ver den, latt en afgrund redan skilde mig derifrån. Knappt anländ till klostret, fick Enrichetta Jen vigtig angelägenhet att syssla med. Det I gällde valet af biktfar. Hon hade redan en sädan, en sträf, men hederlig gubbe, som på en gång ingaf henne vördnad och förtroende; också var det blott på upprepade enträgna böner af en nunna vid namn Maddalena som hon tog till biktfar en ung kanik, hvars öfvertygande vältalighet man lof ordade; han skulle, sade nunnan, innan kort öfvervinna Enrichettas motvilja för klosterlifvet, Deraf blef emellertid intet, och efter ett eller ett par samtal beslöt hon att upphöra med honom. Men detta passade ej tullsammans med biktfadrens afsigter, hvilken höll på sin nya penitens och derföre genom klostrets vikarie lät ålägga henne lydnad samt för hennes skull öfvergaf Maddalena. Denna fattade härför en ytterlig afundsjuka, men Enrichetta brydde sig föga derom, emedan hon ej begrep att i detta förhållande låg något ämne till afund. Emellertid lockade en dag ett förfärligt oväsen henne till korridoren, der hon finner hela klosterpersonalen samlad. I denna oreda kan hon först ej urskilja mer än ordet kanik, som ofta upprepas. Slutligen varsnar hon sin tant, som nalkas, stödd på en pensionär, och hvilken söker lugna Maddalena, den ifrigaste i hopen, med löftet, att hennes brorsdotter ej vidare skall biktas af kaniken, utan få en annan själasörjare. ?Ger ni mig ert ord derpå?? frågar den ursinniga Maddalena, medan rundtomkring henne sextio nunnor genom sin tystnad bevisa det intresse de hysa försakens utgång. Jag lofvar det uttryckligen, svarar abedissan. Brava, brava!4 ropa nunnorna i kör. Det hade varit alldeles odrägligt, alldeles för ledsamt att se honom i biktstolen med en annan.? De lyckönska Maddalena till att åter ha inträdt i sina rättigheter och säga till henne: Rättvisa är skipad, ni kan hädanefter vara lugn.? För öfrigt meddelar signora Caracciolo med hänseende till de förhållan ten, som bikten framkallar mellan prester och nunnor, många märkvärdiga omständigheter, hvilka vi dock anse oss böra med tystrad förbigå, i det vi hänvisa till hennes original. Hon visar, att det är bikten som mest fäster nunnorna vid klostret; se här hennes egna ord: ?Detta sakrament ger icke i de manliga klostersamfunden anledning till några förs vecklingar; men det är ej på samma sätt i nunneklostren. Bikten är föremålet för deras tankar natt och dag och ger dem en outtömlig källa till förströelse. Med tiden har den utvecklats till en hemlig vetenskap som förvärtvas i fängelsets tystnad, sävä genom personlig erfarenhet som ömsesidig undervisning; ett slags camorra, som har sina adepter, sina tysta föreskrifter, sina öfverhufvud, sin strafflag. Antagom attett kyrkomöte afskaffade biktstolen, denna högsta njutning, i qvinnoklostren, — och vi kunna vara vissa på, att nationen ej skulle behöfva en särskild förordning för att indraga dem. Maddalenas afundsjuka stillades, men andra ledsamheter förestodo Enrichetta från nunnan Paolina och hennes syster. En dag hade Enrichetta, på det häftigaste förolämpad af deras piga, klagat deröfver hos abbedissan, men denna svarade: CHvadgkan jag väl göra, min dotter? Sök skydda er mot andans elakhet på det sätt som Gud inger er. Allt hvad jag kan säga er, är att om man för att lefva ute i verlden behöfver klokhet för tre, måste man för att lefva i kloster vara klok som trettio. I verlden förflygtigas passionerna lätt, eller låta de kufva sig; men inneslutna, sammars pressade, förtätade på detta inskränkta oms råde, utbrista de med en sådan våldsamhet, att de skulle kunna gäcka den skickliaste diplomats tålamod och beräkningar. ör att således skydda er mot dem, min dotter, bör ni beväpna er med en smula skrymteri; utan skrymteri skall ni ej kunna slå er igenom. Följ mitt råd! Ni skall finna er räkning dervid.? I sjelfva verket frambröto också dessa inneslutnas sammanpressade lidelser på ett AR av