Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 2

cDet må du inte bli med om, Carl-Johan! Jag är väl inte rädd; men inte inser jag heller att vi göra någon nytta med att köra oss förderfvade. Det gör vi väl säkert om den vägen är så vanskelig.t Gunerus lät dem hållas. Han endast upprepade sina afrådanden och gjorde dermed Cail-Johan så upphetsad, att då Gunerus helt tvärt körde fram på den obanade stigen, Carl-Johan genast örde efter med en sådan fart, som om hans hela välfärd och heder berott derpå. Margreta ver visst aldrig onödigtvis rädd af sig; men detta var dock en underlig väg, tänkte hon, der slädan hoppade upp och ned. Stund för stund bar den utföre och mörkret låg så djupt under träden, ait hon måtte undra om det skulle bära ned till ett underjordiskt land. Sluligen böll OCarlJohan märren litet inne och ropade: Ja, ja, Friberg! inte är jag rädd; men detta bär då allt rakt ned i Trollkärnet!X Ja, jag hade nästan tänkt det, sade Margreta, och nu var hon allt litet blek. Det låg der ju så !asansfullt trångt ned i djupet, med de mörka väggarne af skogsbranterna omkring sig. Men nu var det för sent att ändra. De körde i fyrsprång den sista sträckningen nedföre, ty på något annat sätt skulle det svårligen gått för sig. Der nere stannade Gunerus under ett par gamla stamfuror, kom fram till släden deras i ett ganska upprymdt lynne och sade litet gäckande: SAh, kors, jag menar att är rädda af er här borta?s Inte är jag rädd, svarade Margreta. Men jag vet nu inte hvad det nyttade till ut köra ned i det bottenlösa djupet. s Åh, alltid går det med Guneruses, den ille färdsläden4, sade Carl-Johan. Men lenne gröne bredsläden är en tung best; och inte är märren heller så lätt på foten, som den Höfdinge-kampen! sJa, det blir att dela på lasten, om du indå tror dig på det, Carl-Johan! sade Funerus. Har en väl någonsin i mannaminne hört