Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 2

len slutsats, att utgifvaren sjelf ej egde nå son så noggrann kännedom om förloppet ut han derom kunde afgifva något vittnes nål inför domstol. Sjeliva kallelsedoku nentet upplyste dock, hvarföre man inkalla ronom, ty i detta uppgafs att boktryckarer Witt berättat händelsen för allmänheten Skulle det blifva en vana, att så snart ei ippgilt om någon inträffad händelse, son san blifva föremål för domstolsbehandling ntages i en tidning, utgifvaren kallas til vittne i målet, så skulle våra tidnings itgifvares hela tid upptagas med att vandr: från den ena rätten till den andra, för at fvervara alla möjliga ransakningar, on Irunknade soldater, nedbrunna hus, ske vande hästar, öfverkörda gummor, sönder slagna trummor, inslagna lönster, utslagn: änder, långfingrade händer, slagsmål i grän ler, 0. 8. v., och detta allt endast för at ntyga — det tidningsutgifvaren icke ha rägot vittnesmål att afgifva. En vacke lag skulle man få se hea Sverges tidnings krifvare-personal ute och åka, för att be sifva sig till Sandsjö, inkallade såsom vitt en om den Rixbekanta? jernvägsolyckan medan de meddelat allmänheten underrät else om densamma. Ett sådant sätt at nkalla vittnen skulle blifva den vådligast ndragningsmakt, som kunde skapas, ty in sen af dem som skrifva sina tidningar oci jelfva ansvara för hvad de skrifvit skull lå våga berätta någonting af det son till lrager sig på platsen, knappast det son ker annorstädes heller, af farhåga att nöd as spilla bort hela sin tid vid krigsrätte ch andra rätter. Följden skulle blifva er otal förlust af nationens Cyrbaraste egen lom — tryckfriheten.