Aftonbladet – 10 februari 1865, sida 3

TA TPEENA. SERIE a Wäktaren och Geputeradekammaren i Preussen. I n:r 5 af Wäktaren läses följande: Böneveckan i Berlin väckte mycket större deltagande i år än förlidet år, preussiska drottningen Augusta sjelf var närvarande i evangeliska töreningssalen vid en af de tre sammankomsterna, och har yttrat ett lifligt deltagande derför. Deremot har det väckt synnerlio förvåning, att vid den gudstjenst, som öppnade preussiska tiksdagen, den nedre kammaren icke infann sig mer än till ett antal af 23 personer. Denna kammare visade vid förra landtdagen särdeles kristendomsfiendtliga sympatier. Nu anmärktes, med skäl, att då den ändå vill, att nationen skall ihågkomma densamma i kyrkobönen, borde den också infinna sig i kyrkan och bedja sjelf. Orsaken påstås vara, att riksdagsgudstjensten förrättades af en prest, som icke ansågs ega samma politiska åsigter som representanterna. Envär preussiska deputeradekammaren icke bivistat någon riksdagspredikan sedan 1862 då den formligen med gudliga skällsord öiverhöljdes af den utaf konungen utsedde predikanten, den beryktade Hengstenberg, som för öfrigt både förut och efteråt på mångfaldigt sätt i sin tidning skundaliserat kammaren, så har kammarens uteblifvande i är från denna officiella predikan med guds nåde? icke kunnat väcka någon syn verlig förvåning? hos andra än dem, son trott, att hela Preussen nu mäste böja sig med tystnad under tyngden at den i de: ärorika slesvigska kriget vunna segerfanan. hvilken talisman skulle innebära fullkomlig aflat för allt det förflutna. De deputerade ha nu så mänga gånger varit i ullfälle ätt med sina valmän sSamspråka om detta ärende, att man kan vara viss på, det den stora mängden af preussi ska folket gillar sina deputerades förhållan de härvid. : Saken har äfven en annan sida. De deputerade ha visat sig till folkets belåtenhet kunna häfda sin värdighet som folkets mälsmän emot hotelserna såväl från hofvet som irån herrehuset. Det innebär då blott en enkel gärd af omtänksamhet att ej låta sig. och dermed det tolk derepresentera, svarslöst skymfas på ett ställe, der rummets helgd bjuder tystnad. Att motsidan ej besväras al någon grannlagenhet i detta afseende är uillräckligt ådagalagdt. Att de deputerade äro fiendtliga? mot junkerkristendomen och mot all slags politisk religiou, som släpas i smutsen för att tjena lumpna kotteri-1ntressen, vinner alltmera folkets bifall, hvilket börjar att tröttna på junkrar..s görande? i kristendom, lik som man på andra ställen gör i prohibitism u. 8. Vv. Deputeradekammarn har aldrig behöit betvifla, att nationen? följer dess förhandlingar med de varmaste böner och välönskningar; icke för sin, utan just för nationens? skull har den derför ogillat, att enstaka prester företagit sig att godtyckligt på predikstolen sätta sig till doms öfver landtdagens verksamhet och utesluta den lagligt påbjudna bönen, emedan dessa prester behaga ogilla landtdagen. Denna sak är för öfrigt i högsta mått glädjande, såvidt som den befordrar den önskade församlingsfriheten och prestväldets stäckande, så au icke mer presten, utan församlingen, blir den bestämmande i afseende å offentliga böner. Ifrågavarande presterliga halsstarrighet åter är blott ett klumpigt genljud ar Hengstenbergs suffering, att endast kungen är den egentliga? öfverheten, vid hvil ken ?kyrkan? (men församlingen?) är fästad med alla tacksamhetens band; att det finne tillfällen, då det ej blott är rätt. utan pligt. att ensidigt? (författningsvidrigt?) ändre den besvurna författningen, o. s. v. Den omtalade statskuppen är således redan på törhand sanktionerad, delvis praktiserad, och helt säkert varmt efterlängtad af andäktiga bjertan.