Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 3

vägstjenstemännin gjort hvad på dem an-i kom i detta hänseende, betviflar jag icke, belst jag såg baningeniören, uttröttad af! ansträngningar, nästan neddigna vid åter. komsten till Falköping. Alit detia onödiga bråk skulle dock kunnat förekommas, om l: tjenstemännen i Falköpiog eller Wartofta ) od tid på morgonen telegraferat till Jönöping, att det var nästan omöjligt att komma fram mellan nämnde ställen, i hvilket . fall samtlige passagerare sannolikt skulle fö-: redragit att stanna i Jönköping, än att riskera en så oviss färd, för att blottställa helsa och lemmar. Men jag återgår till vårt eget snabbtåg, som blirit stoppadt i Falköping. I första ögonblicket voro jag och en medresande bestämda att taga skjuts, för att under natten åka till Jönköpiwog; men de underrät telser vi erhöllo om väglängden och omöjligheten att framkomma för snö, gjorde ati vi snart afstodo från dessa nästan vansinniga funderingar. Hör på, hr stationsinspektor?, yttrade jag nu vänd till denne. en längre, ganska artig man — ?det här är högst obehagligt för mig. Jag har köp: min biljett i dag på morgonen i Stockholm. för att innan qvällen vara i Jönköping. Det hinder, som här uppstått — har under natten uppstått, det är sannt; men detta var hvarken heirarne, eller trafikinepekto ren i Wartofta obekant i dag på morgonen och derom borde då genast ha telegra ferats uppåt linien. Kunde detta icke ske så tidigt, att jeg redan i Stockholm sattes i tilltälle att inställa min resa, så gekulle jag åtminstone kunnat göra det i Gnesta, och hade ej behöft resa derifrån och hit. för att få veta, att ett tåg stod fast häremellan och Wartofta, eller att banan var så igendrilven, att intet tåg här kunde komina fram. Jag hade icke då nödgats göra hela denna resa derifrån och hit på målå; ty kommer jag ej fram till Jönkö ping i natt, är min resa utan ändamål. Jag fordrar derföre att blifva fortskaffad til! Wariofta med skjuts samt vidare derifrånr med extratåg till Jönköping. Svaret på min framställning blef, att det är naturligt att man skall klandra våra åt göranden, men jag försäkrar, att vi gjort allt som i mensklig förmåga stått?. Jag medgaf, alt jag insäg alla de svårigheter. MM som man halt att bekämpa. En öfverläggning följde mellan stationstjenstemännen. och huru de ventilerade saken, beslöts ati vi med skjuts skulle fortskaffas till War-i tofta, och ett extratåg deritran anordnas : till Jönköping. För detta sednare arrangement mäste emellertid trafikdirektörens i Göteborg order inhemtas. Telegram afsän des genast härom, och efter en stund erhölls svar, att han lemnade sitt bifall till anordningen. De bönder, som skjutsat det i drifvorne vid Wariofta fastnade tögets passagerare till Falköping, åtogo sig nu att äfven skjutsa oss till Wartofta, och ytterligart uppbudades några skjutsande. KL 3,14 hade vi ankommit till Falköping, och kl. omkring 125 ordnade vi oss i de åkdon som funnos att tillgå, och en färd begynte, hvars minne ännu förorsakar mig frössbrytningar, då jag tänker derpå. Snöyran hade tilltagit och insvepte oss i eu ogenomträngligt töcken, så att man ej säg framför sig på ett afstånd af ett par alnar. Den isande vin-: den, ej hämmuad af något hinder på de vida slätterna, trängde genom de tjocka klädesplaggen, och genomkylde alla lemmar på samma gång som den hämmade andedrägten. Skägg och mustacher förvandlades till istappar. Som vägen bar till ev de! öfver ängar och åkrar, stjelpte slädarne oupphörligt än åt ena, än åt andra sidan. lj hvarvid passagerarne rullade om hvarandra . i snön, HåH, håll!? ljöd det oupphörligt — jag har tappat min haw! — hvar är mu nattsäck? Häil, jag ligger här ett stycke efter! ropade en och annan skjutsande, som stått på medarne. En annan skrek: kors. hva to matpösen väjen?4 o. s. v. Ibland brages vi att skratta vid en och annan lu stig kullerbytta, som gjordes, dervid hela passageraren på en stund försvann, så alt endast benen stodo i vädret. Köllen och snöyra härjar fasligt me min skinaröckt, yttrade min skjutsbonde, Koch jag kan knapp: stå på fotabladen. Efter omkring 234 timmas uppehöll på en väglängd af något öfver en mil, anlände vi slutligen till Wartofta. der vi i den uppeldade väntningssalen snari glömde de öfverståndna besvärligheterna under törtäljande af våra äfventyr. En at mina medpassagerare berättade, att han till reskamrat haft en katolsk prest, hvilken a kölden icke afhölls från att tala om der värmande, enda saliggörande kyrkan, förmodligen i akt och mening att göra en pro selyt. De heliga orden fröso emellertid til! is, innan de nädde min sagesmans öron, så att han undgick omvändelseförsöket. Alla hade vältat 3 å 5 gånger; men ingen olyck: händt. Några förlorade dock åtskilliga små-: saker. Så höll min medpassagerare, ev jernvägsarbetare i skinnrock, just på att före en bränvinsbutelj till munnen, då den kor:e slädan körde ned i ett dike, så att den sioc på ända, och vi kastades hals öfver hufvud framstupa på hvar sin sida om hästen. Vil skadade oss icke, men bränvinsbuteljen brö! halsen af sig. 7De va sto sönn på brännavine?, yttrade buteljens egare. På äåterfärden från Jönköping till Stockholm blef jag i tillfälle att erfara hvilket oerhördt arbete och stora kostnader mäsie tordrats, för att hålla linien öppen mellan Wartofta och Falköping, Fasta, härdt packade drifvor reste sig länga sträckor, liksom murar, på båda sidor om tåget, höjande sig dels i jemnbredd med vagnstaken, dels högt ölver dessa. I Wartofta blefvo vi uppehållna i några timmar under väntan på alla passagerarnes, postens samt passagerargodsets ankomst, och först omkring kl. 12 på natten anlände vi till Jönköping. Olyckhändelsen vid Falköping med den bonde, som derstädes på Inien blef ihjel körd under förra veckan, är känd, liksom en af stationsbyggnadernas brand vid Flen. Hvad deremot icke ännu torde vara ellmänt bekant är, att biljettförsäljaren på Jönköpings station, en ung man vid namn Pettersson. förliden fredav häktades och ingsattea