Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 3

ställe var ofarbar, stått att Isa i hufvudstadens tidningar qvällen förut. Emellertid beslöt jag att till yttermera visso höra mig för och stack af denna anledning varligt ut hufvudet — jag har lärt af den nyligen timade sammanstötningen mellan Kumla och Mosås, att det är farligt avt sticka ut hufvudet genom ett ångvagnsfönster — vid alla stationer, jag passerade i första trafikdistriktet, för att fråga om vägen till Jönköping var klar. ?Ja, inom vårt distrikt går tratiken obehindradi!? blef det stående svaret. Godt, men hur är det i graundistriktew? Derpå fick jeg intet annat besked än att det visste man sannolikt i Hallsberg. Öfver ett shkt isoleringssystem föll jag i icke ringa förvåning, helst detta nästan .omöjliggöres, trots bästa vilja att konseqvent vidmakthälla detsamma, genom de sqvalleranstalter, som finnas å alla stationer i form af — telegraftapparater med dertill hörande 2 å 3 telegrafister. Jag lugnade mig emellertid tills jag kom till Hallsberz; men här blef jag hka klok, som förut. Inkommen ett stycke i andra distriktet, tänkte jag attjag der änt: ligen skulle erhålla visshet om huru det förhöll sig, men på mina frågor, gång efter annan, bekom jag nu till svar: 7Det fär herrn veta i Falköping.? Hm!? tänkte jag, ?skulle jernvägarne händelsevis vara tillför trafiktjen temännens skull och icke för de trafikerandes?? I annat fall borde de förra inse, att det alldeles icke är ovigtigt för en trafikant, om han ser sig nödgad att resa på mäfä, eller om ban på förhand upplyses om hvilka hinder möjligen kunna uppstå under färden, så att han derefter kan rätta sig och vidtaga sina anordninaar på sätt honom bä-t och beqvämligast synes. — Jag föreställer mig att en person, synnerligast om han har mindre god helsa, hvilken t. ex. i Sköfde erhåller underrätielse om att tåget oundgängligen skall fastna i drifvorna på vägen till nästa station, hellre stannar qvar der på hotellet, än att ätlölja tåget, riskerande att först och främst få kämpa i 4 å 5 timmar mot alla de hungriga vindar, vestgöta-svältorna föda; vidare stjelpa i alla möjliga åkerdiken med en bondsläda, för att sluiligen, förvandlad ull en riktig snögubbe, anlända till någon ogästvänlig mindre station, der han icke j. kan få tak öfver hufvudet eller en värmande brasa, för att dervid nppiiva sina stelnade extremiteter. Om trafiktjenstemännen icke tänka som jag, är detta icke mitt fel. Nog at, det förblef för mig fortfarande en hemlighet, om jag skulle kunna komma fram till Jönköping den dagen. vid Wärings station kom jag att se på stationsuret. Detta visade hvarken jernigseller lokal-tid. Mjuka tjenare, hr inspektor?, ropade jag till den på platformen stående trafiktjenstemannen — hur mycket är klockan ?? Hon står?, blef det lakoniska svaret. Som tåget det oaktadt icke stannade, hann jag icke fråga efter anledningen till detta tenomen med ett jernvägsur, utan to. mig friheten skritva dess oetterrättlighet på den bistra köldens räkning. I öfrigt hade jag ifråga om jernvägstiden och jernvägsuren tilliälle att observera, att dessa skilde sig trån 2—5 mivuter. Detta säg jag bäde på uppoch nedresan, och jag finner mig icke böra med tystnad förbigå detta faktum. Att ett stationsur går och går rätt är en så vigug sak, att den torde förtjena någon uppmärk samhet. Säsom bekant är, skulle den beklagliga olyckan vid Sandsjö aldrig ha inträffat, om ordinarie tåget algått blott en half minut före sammanstötningen. Jag vägar icke misstäuka, att klockorna vid Nässjö och Sandsjö denna dug icke gingo precis lika; men ponera, att händelsen skulle va: rit den, att klockan vid Nässjö gått rätt; men klockan vid Sandsjö en eller annan minut efier, eller tvärtom. Hvem är då vållande till den förfärliga ketastrofen? Bestämdt — klockan och ingen annan! I samma mån som tåget närmade sig Falköping, mulnade himlen ännu mer, efier att nägra ögonblick förut ha visat anblicken at en sol i rödt, af så-skarp färg, att sjelfva de små snötlingorna rodnade dervid, och det viniriga landskapet företedde ett natursceneri, som hvarken kan skildras med penna eller pensel. Kort derpå började en al svältornas utsvultna vindar att rasa bland de blätrusna driifvorna samt uppröra en hvirflande snöyra, hvarunder mina och äfven mina medpassagerares utsigter att välbehällna komma ull Jönköping allt mer och mer också mulnade. Vi sökte dock i det längsta uppehålla hvarandras mod, sättande för ötrigt mot den skarpa kölden, hvilken använde allt sitt våld iör att förvandla oss till gamla, hederliga rimtussar, vår tids hela civilisation — af botttorer, sjubbskinnspelsar och amier; men dessa medel förslogo knappast att bibehålla någon obetydlig iure värme. Den ena planen eiter den andra om sättet aut uppvärma jernvägsvagnarne genomkorsade mitt hufvud, och jag fann det ganska besynnerligt, att jernvägsstyrelsen ej vidtagit något arrangement i detta hänseeude, hvarigenom den skulle uppmuntra folk att i hvad väder som helst trafikera banan, i stället för att afskräcka dem derifrån. I fast föresats aut med allrasnaraste ingå till styrelsen med ett förslag om billigaste och basta sättet att uppvärma vagnarne, uppnådde jag Falköpings station. Här skulle jag nu äntligen tå den länge önskade vissheten, om jag kunde framkomma till Jönköping. Mitt och mina få nmedpassagerares — bland dem befann sig lyckligtvis intet fruntimmer — öde skulle här afgöras, och det dröjde icke heller länge innan det förkunnades oss. Knappt hade vi stigit ur på plattformen, förrän stationsinspekioren mötte oss med den mindre angenäma underrättelsen att tåget måste stoppa och vi dröja qvar på stället ötver nätien. Det var omöjligt att fortskaffa oss; ty ett tåg stod fast förut i dritvorna mellan Jönköping och Wartofta. Dritvorna uppgåfvos vara 20 å 30 fot höga. Som jag visste att jag hade vestgötar att göra med, prutade jag derföre ned drifvorna några fot, hvilket ock lyckades. Det fick slutligen gå tör 15 1ot. Om det ifrågavarande tåget, som fastnat i snön nära