Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 3

vid Bäfsjö station. Om anledningen til branden vet man ingenting bestämdt, men förmodar, att nägon tjur funnit behag till en bränvinsankare, som derstädes förvarades, och för att dölja stölden deraf ätver antändt huset. Vid undersökningen, som häslits om händelsen, har nemligen upp lysts, att jernbanden på ankuren voro för svunna. Dessa skulle naturligtvis efter bran den legat qvar, om icke ankaren blivi: stulen. Jag afslutar här berättelsen om mina smö reseälventyr. De obetydliga anmärkninga jag gjort, afse alldeles icke något klan der, utan har jag blott antecknat dem, för att fästa uppmärksamheten på de antydde förhållandena och möjligen derigenom föravleda rättelse för den händelse att i framuden en lika svår och oförmodad vinter, som nu en tid rådt, åter skulle inträffa. medförande samma hinder, besvärligheter och afbrott i jernvägstratiken. Att det ej stått i jernvägsstyrelsens makt att förekomma dessa, är temligen klart, men det oakiadt har dock jernvägens tjenstemän ofta fått uppbära ett oförtjent klander. För någon tid sedan t. ex. berättades bland annat från Stenstorp, att cn lokomotivförare derstädes skulle anträffats a starka drycker öfverlastad. Hävdelsen, så som jag hörde den beskrifvas af jernvägs sjenstemän vid banan, förhöll sig emellertid sålunda: En embetsman, tillhörande Stockholms styrelse, hade med täget söderiirän mländt till Stenstorp. Åtskilliga omständigheter förorsakade derstädes ett uppehåll hutvudsakligen töranledt deraf, att vägen vill nästa station var igendrifven samt må ste görss klar. Derjemte hade lokomotiver sått sönder, så att detta måste lagas. Vär embetsman blef högeligen uppbragt öfver uppehället, och då dertill kom att han, under sökande efter lokomotivföraren, fann denna ligga under lokomotivet, trodde har genast att karlen var full samt hade fallit inder maskinen. För att förvissa sig här om, språkade han an lokomotivtöraren, hvarvid dennes suddiga och osammanhävgande ul ingaf vår embetsman vissheten om att iokomotivföraren var ötverlastad. Hun rusade derföre in på telegrafstationen, hvarest han genast pr telegraf underrättade sin förman, en annan högre embetsman i Stock holm, att han vid Stenstorp blifvit uppehällen af snödrifvor, ett söndrigt lokomotiv och värst af allt — en full lokomotivförare. Detta telegram fick naturligtvis stationsinspektoren se, och tog med anledring häraf !okomotivlöraren genast i förhör. Härvid befanns till en början den stackars karler vara ötverhöljd af snö, nästan förfrusen och verölvad förmagan att tala. Sedan han tätt. i ordets egentliga bemärkelse, upptina, äteröck han denna förmåga samt kunde nu upplysa, att orsaken till att han legat under lokomotivet härledt sig deraf. att han kulle undersöka telet å detsamma. Hans suddi tal ver föranledt icke af starka Irycker, utan af den starka kölden, som isat hans skägg och hela haus ansigte. 5 lan stationsinspektoren åberopat öfriga vittven, för utt se det lokomotivröraren var redig och fullkomligt nykter, alsände han geast telegram om saken till generaldirektör Froilius. Slutet på berättelsen var, alt den vär ofvan omnämnda höga embetemannen i Stockholm knappast hade hunnit, under iuttryckande at sin indignution, förete iet Ull honom ankomna telegrammet an lokomotiviöraren var full, för ceivilministern, örrän äfven generaldirektör Troilius anlänle, och älven för eivilministern förevisade det till honom anlända telegrammet om att xarlen varit — fullkomligt nykter. Såsom bevis på hvilka ansträngningar och mödor lokomotivlörarne under dessa degar varit underkastade, kap jag omnämna, utt tlera af dem hade på södra och vestra stambanorna insjuknat. —