Aftonbladet – 4 februari 1865, sida 2

VS på en söndag. Det var en af helgförmidJagarne i julen och allt folket var till kyrken och Margreta ensam hemma, för att se ill maten för kyrkfolket. Hon hade justi clädt sig för dagen, tagit bibeln och satt sig att läsa vid tönstret, då Gunerus tog il förren, lyfte af mössan och frågade om det rar lofligt eller olofligt att gå in midtunder sudstjensien. Åh, hon kunde just icke se! något ondt i det; hvarpå hon sopade af eu stol med förklädet, säsom brukligt är, vore! än platsen aldrig så ren, och bjöd honom; sitia ned. 434 ha vi icke suttit på femton långa mäouder, sade han och såg sig om. Enläng tid, Margreta! Tycker du icke det, du också 2 Ju, den hade för henne haft många långa dagar; men mänga som gått fort också, un der arbete och helgdagshvilan. I Du skall nu halva tock!4 sade han om! en liten stund. Du skall ha så mycken; tack för att du gat mig lof att få komme häråt igen.5 Nej, det hade hon alldeles icke gjort. Hon måtte påminna honom om, att det var de samvetsloften hon gjort, som vållat hans återkomsi. len någon lofven hade hon hvarken kunnat eller velat ge ien sak, som alls icke angick henne. rSå, att det är så?? sade han, ?det angick dig alls icke! Men så angick det mig dessmera, som du säger, för jag stod i ett eiort trängmäl, må du iro.? Kunde du allvarsamt tänka på, att ge dig ihop med dem en gång till?? Visst kunde jag det! Hvem vet, om icke: jag då hade haft mer inre tilltredsställelse än jag nå har? Huar du det inte bra, så, som du har det nu, så må det icke stå godt till med dig