Aftonbladet – 3 februari 1865, sida 2

icke riktatnågon anklagelse för missräkning eller kortsynhet. Tvärtom: hvad Lunds universitet för de åsyftade målet verkat. lärer väl aldrig gå ursvenskt minne. Men icke kunde man på den tidn föratse den dag. då de tvenne största bland amtida skalder i Sverge och Danmark skulle möas med broderligt sinne vid Lunds universitet och den ene skuile kunna säga till andre, att söndringens tid var förbi. och den broderliga helsning, som vexlats mellan skalderna, snart skule upprepas icke blott af den akademiska ungdomen vid Sundets bäda stränder, utan äfven af furstar och folk i Skandinaviens trenne riken. Tron på universiternas fosterländska betydelse har icke endast inom vårt land funnit sim bekräftelse. Väl bekant är den vetenskapliga ära, om Köpenhamns universitet förvärtvat, men ke mindre bekant är oss den varma fosterlandskärlek. som det kunnat väcka hos sina unga söner. Bevis derpå hafva vi från det sistfö flutna året. då vi för Danmarks olyckor och förluster bade icke blott deltagande såsom för andras, utan äfven sorg såsom för egna. Men att denna fosterlandskärlek är gammal hos Köpenhamns akademiska ungdom. det minnas vi från den nord ska vinternatt, då Carl Gustaf ville in i Köpenhamn, och dess studenter vid sina landsmäns sida stodo manligen emot hans segervana kämpar. Då stod säkerligen mången Norges son med i ledet, ty vid den tiden och ännu länge derefter sökte Norges söner sin akademiska bildning i Köpenhamn. Men när vid vårt århundrades början ett nytt lif väcktes i Norge, då kände man, att man behöfde ett universitet. och det norska universitetet har icke svikit sitt folks förhoppningar. Medan det skurit rika lagrar på vetenskapens fält, bar det tagit lifbg del i sit fiderneslands raska och fria utveckling. Tika lycklig bar icke det finska universitetets lott vavit. Det har tätt bära sin delaf den tunga börda, som blifvit lagd på det finska folket. Men det har burit den med mannamod, och olyckan, manligen buren. krätver aktning. Den aktningen egnas också Finiands folk af hvarje svenskt bjerta, och der leiver äfven oförminskad kärleken till det folk, som delat vår bästa ära. — Men det är icke nog, att våra universiteter hvart inom sitt land verka för fosterländsk bildning. Vi ega i vårt språk ett gemensamt ljus, som gör att vi kunna förstå hvarandra. en förbindelse, som detta ålägger att söka komma till r kugt förstånd med hvarandra, hafva vi lärt känna. och mycket är gjordt dermed att början är gjord. Men mycket återstår ännu att göra, och derföre må vi önska en kraftig fortsättning af bemödandena för detta ändamål och hoppas att genom dessa det gemensamma ljuset må stiga så, att det blifver en den gemensamma skandinaviska bildningens sol, som lyser öfver alla våra universiteter. Må i dess glans med ära lefva universiteterna i Lund, Köpenhamn, Kristiania och Helsingfors!