Aftonbladet – 3 februari 1865, sida 2

ning. Yi ega 1 värt språk ett gemensamt ljus, som gör att vi kunna förstå hvarandra. en förbindelse, som detta ålägger att söka komma till r kugt förstånd med hvarandra, hafva vi lärt känna. och mycket är gjordt dermed att början är gjord. Men mycket återstår ännu att göra, och derföre må vi önska en kraftig fortsättning af bemödandena för detta ändamål och hoppas att genom dessa det gemensamma ljuset må stiga så, att det blifver en den gemensamma skandinaviska bildningens sol, som lyser öfver alla våra universiteter. Må i dess glans med ära lefva universiteterna i Lund, Köpenhamn, Kristiania och Helsingfors! Ansgarius.) Finnes någon prest, som icke blott efter tusen års förlopp, utan i alla tider och framför alla andra förtjenar att ihågkommas med tacksamhet och välsignelse, si är det Ansgarius, han som med full rätt förvärfvade sig tillnamnet ?Nordens apostel?, icke derföre att han predikade öfver hela Norden, ty han kom aldrig till Norge, ej heller dertöre at; han var den förste som här förkunnade odet, ty han hade flera föregångare, slutliger icke ens derföre att han fullbordade kistendomens införande hos oss, ty den miste kämpa två århundraden efter hans död, iman den fick någun bugt på hedendomen utan dertöre att en frommare, varmure, enare apostel? aldrig kommit till ett hecniskt land. I dag är det jemnt tusen år sedan Gud bortkallade denue man från huns välsignelserika verksamhet; vi vilja derföre försöka alt gilva en svag teckning af hans personlighet. ena sidan är detta försök lätt nog, ty han fann genast en mukalös skildrae uti sin käraste discipel, sivt h ertas förtrognaste vän, den fromme och högtbegåfva e Rimbert, som mun endast behöftver citera för att frenställa en letivande bild af hans lärare. Men å andra sidan är det också myeket sv.rt, emedan tidrymden mellan Ansgarius och oss är så ofantlig, att såväl den som vil teckna honom, som den, hvilken skall applatta teckningen, måste glömma sitt eget jag och sin egen tid för aw förflytta sig tll trakter, der händelser tåga förbi deras blickar, som dessa hvarken förut sett eller sett maken till. — Man kullar skalden en siare, och vi andra prosaiska menniskor begripa aldrig hans syner, huru ofta mån än vill söka törklara dem för oss. Ansgarjus var en siare så god som någon skald, och han hade syner så höga, så lefvande, utt ingen skald har dem bättre. Han hade dem i sitt bjertas fromhet, oskuld och enfald, i sin starka, varma och lefvande tro. Dessa äro vilkoren, ej blott för att göra hvad han gjorde, utan ock för att se hvad han såg. Dem sakna vi, och derföre kunna vi icke följa honom, icke förstå honom ; dertöre finna vi blott dimma, der han säg ett haf af ljus. Danska vikingar hade redan för ett par hundra år sedan hört evangelium hos anglosachserna i England; sednare hade anglosachsaren Villebrord, sachsaren Ebbe, franken Halitger och flera audra predikat det i Janmark. Också läto enstaka danskar fp ig, dock mest gränsboar. Början var väl oktydlig, dock gaf den nämnde Ebbe att sågodt hopp, att han kunde tillropa sin eftertädare: Du kan lita på att det arbete vi börjat i Jesu namn, är Herrens egen fruktbara säd; ty det är min tro, ja jag vet det i sanning, att trots alla hinder för syndens skuld, skall det frö vi nedlagt hos nordbon, aldrig förstöras, utan gitva skörd i Guds nåd med välsignelse, tills Herrans namn når till verldens ända.? Att döma af namnet var Ansgarius af nordisk härkomst och förmodligen en ättling af de många danskar, hvilka långt förut såsom driftiga köpmän nedsatt sig i norra Frankrike. Detta vinner stöd älven af den omständighet att han aldrig synes ha behöft uågon tolk i Danmark. Han var för öfrigt södd i norra Fraukrike, i trakten a: Amiens, den 8 September 801. Han var af förnäm slägt och hans fades hade lefvat vid kejsar Carl ten stores hof. I sitt femte är förlorade lan sin fromma moder, och insattes strax derefter af sin fader i klosterskolan i Picardie. Redan året derpå greps bin af ett stila, melaukoliskt alvar. och hade redan di en af sina syner. Han stod i ett träsk, men på andra sidan vägen såg han en skira hvitklädda qvinnor och bland dem hans noder. Han austrängde sig för att komnm dit, men kunde icke lyfta sina fötter ur träsket. Då sade den vördnadsvärdaste bland qvinnorna, jungfru Maria sjelf: Mitt barn! vill du gerna komma ötver hit till oss, så undfly all flärd och afstå från 1 barnslighet!? Från den stunden egnade han sig allvarligt åt läsning och i sitt trettonde är blef han munk. : Någon ljumhet började åter insmyga sig hos honom, men kejsar Carls död gjorde på honom så starkt intryck, att han äter tick en syn: Det var pingstnatten 814, och han tyckte att han plötsligen skulle dö; men aposteln Petrus och Juhannes doparen rörde honom genum skärselden till Guds nådes ljushaf, och från helgedomen ljöd en röst emot honom: 7Gå bort och kom igen såsom krönt martyr!? Han fortsatte sin stilla munklefnad. 821 blet han lärare vid S:t Peters klosterskola och bad hvarje morgon och afton sin bön i Johannes döparens kapell. Då uppenbarade sig frälsaren sjelf tör honom i en syn och befallde honom att bekänna alla sina synder. Hvarföre skall jag bekänna? Du MA TAÄAsn CT Nos a