Aftonbladet – 2 februari 1865, sida 3

ligt sinnelag, der är verklig lefvande kristen. dom. Och hvar dessa makter saknas, de saknas 1 samma mån kristendomen, Jika mycket hvilketdera den bitliska frasen om bot och nåd eller den liberala frasen om humanitet och broderlighet har öfverhanden. An mindre begripa de något at den stora veridshistoriska kristendomen. De känna blott eti viset antal sysselsättningar, kom de beteckna såsom -kristligat. Deltagande i gudstjensten och i avtdaktsstunder, heduaoch judemissioner, spridande af traktater, inre missionen, kristhg fatiigoch sjukvärd 0. d. — i denna tränga synkrets rör sig deras s. k. kristliga verksamhet; för de -tora lifskområdena ha de intet förstånd. och om de äro ärliga pietister, våga de knappt sticka in foten i och bli hellre borta från verksamheter, som synas dem betänkliga. Den verldshistoriska kristendomen i sina stora sedliga gestoltningar, den kristen dom som diktergr sanningens lag tör vetenskaperna, som tvingar sunmhällena att ombilda sina larar och institutioner efter hans ande, som lefver och litvar som skapande ande i den nya verldens seder och oaling: de: na kristendom är dold för deras ögon. De storartade kommunala och sociala inrättningarne, som påkalla allas nit och deljagande för tusendens behbof och nödtorfi: detta stycke verldeshistorisk kristendom, sådana Otvilvelaktiga produkter af kristendomen, varsna de ej med ema skumma ögon, let fattas påskritten kristligt, det saknas den bibliska frasen, och derför tro de sig öra bredvid etablera särskilda kristliga? öreningar för fattigoch sjukvård. De phinde, de se ej skogen för wäd. Bredvid sristendomens starka underbara döme, gom len lefvande guden sjelf åt sig inrättat i veridshistorien, hvars unblick tvingar hvarje riskt hjerta till tillbedjan, bygga de en irmt duokelt metodistkapell, och begära att len käre guden der kall ba sin uteslutande oning. De ropa här är Kristus och der ir Kristus, men Kristus skull vara Ssäsom jungelden går ut al öster och synes all utill vester. Nej, en så trånghjertad och ensidig ri tung kan icke uppbygga den kristna kyr en. Må den här och der i enskilda sinen hos mindre bildade menniskor bana ägen för den kristliga gudstfruktan, må den ck hos alldeles räa folk var i stånd av kaffa kristendomen ingång; men för vår rotestantiska kyrka förmår den ej verka ågot betydligt, allraminst dess nygestalting. Den, som vill i stort verka på vår yrka, måste framförallt ha friska ögon, åste erkänna kristen: omen i allehanda pråk och former, i allehanda metoder och ppfattningar, så långt det kristliga sinneget röjer sig. Han måste förstå kristenomen som den verldshistoriska makt, från vilken våra äskådningar, orduingar och seer i enskildt och offentligt lif härstammr, ch i hvilken hela den moderua verlden ar sitt Jil och sin rot.