Aftonbladet – 2 februari 1865, sida 3

Evilka äro protestantiska kyrkans förnämsta behof? . TIL. ) Andra vilja vinna målet genom pietismer och inifrån ernå kyrkans förnyeelse. De enskilda själarne skola ledas till Pnyfö. delse; och de verksamheter, genom hvilkz de arbeta på själarne för att Somvända dem, sammanfatta de un under namnet inre mission. Hela landet skall öfverdragas men inre missionens nät. och om kyrkoförtattnivg skall ej förr bli fråga, än vi ha församlingr ar pänytttödde i deras mening, d. v.s. pietister. Jag vill här ej utveckla, hur den s. k. Sinie missionens — under hvilket namn föröfrigt flera goda verk utförts — på sednare tiden fullt iptrådt uti politikens tjenst och dermed förlorat anspråket att gälla för en religiös verksamhet. Jag vill här ej heller särskildt betova en annan otmständighet, att de på samma gång med sina arbeten ingalunda togat sig in 1 kyrkans ordningar, uten fastmer mångfaldigt genom korsat och stört dessa, sa ait den icke kan anses som en hjelp, ätminstove j för den beståence kyrkan, utan fustmer som en parasitvaxt, som utsuger litvet ur de bestående kyrkliga tförhållundena. Jag vill bort se från dessa begge den iure missionens törvillelser och fatta i ögat pietismen i sig sjelf. Då påtränger sig först frågan: hvarifrån ta folk till deua verk? Om hela landet skall fyllas med väckta och omvända, hvar äro de arbetare, hvar äro de omvända, som skola uträtta detta? Pänyttlödde i pietistisk mening förekomma dock mycket sparsumt, och jag tviflar utt det skulle Jyckas anskuffa erforderligt avtal. Och om det lyckades, skulle då det större lyckas, alt göra pietistförsamlingar af våra protestautiska lörsamlingar? Jug säger med full visshet — nej! Den som bar dewa mäl, kan suklöst i förs väg uppgifva det. Den som gör vår kristheghet beroende deraf, att vi lörvandlas till. pletister, måste förtvifla om oss: vi bli det uldrig. Kunva vi ej i annan form bli kristna så bli vi hedningar. Och skall kyrkolörfattningen bero på denna förutsättving, så är hon upps juten för evigt. Pietismen har sit historiska berättigande och äfven ett sedligt, I motsats mot den torra lutherska dogmatismen förlades kristendomen i sinnets innersta, och grundsatsen är sann, att kristendomen måste för hvar enskild menniska bli hennes lefvande egendom och omskapa hela den mre menniskan. Men pietismen fattar just kristendumen alldeles tör inskraukt och kan derför ej vinna omskapelsen. För teologrens fria utveckling är nu en gång pietismen lika otillgänglig som kom tfessionalismen: han hur otörändradtötvertagit det gamla ortodoxa dogmatiska systemet och afskär sig derigenom på förhand all ivverkan på de kretsar, som stå under den moderna bildningens makt. Dessutom tilllägger han nya ensidigheter. Till den af slutade kyrkoläran fogar han en stereotyp torm af sinnelag och manår. Man mäste vara väckt och pånyttödd efter ett bestämdt schema och om möligt kunna ge in dag och timma för denna nyfödelse för att gälla för kristen. Eu djup törkrossning ötver synden, känslan at förtappels , botkamp och botkramp, vidare den gudomliga nådens plötsliga genombrott i obeskrifliga hänryckningar, den olelbara känslan af salighet och barnaskap — hela denna process, som vi kunna iakttaga i de metodistiska väckelserna, måste vara genomgången, anhars är man ingen verklig kristen. Och mot dessa känslor svara lika enformade traser och maner, de pietistiska kristne se ut jen ene eom den andre och tala samma språk : den, som icke så skickar och förer sig, len, som icke lörer i munnen de gudliga slugorden utan talar det vuvliga, menskliga språket, hans kristeodom är åäumninstone tvilvelaktig. Derefter dela de vår kristliga verld i två klasser: troende och otrogua, kristna och okristna, och de veta nova hvem som hör till ena och andra klussen. Så tala de ej bloit om kristliga skrifter, till skilnad från den stora massan at profan litteratur, utan härmed menas traktater och upppyggelseskrifter; de känna ock kristliga? skomakare och skräddare, och annonsera i idninvgarne etter kristliga? informatorer och guvernanter. Uttrycket Sinre mission ir betecknande för synpunkten: det stora lertalet at de så kallade och dö. ta kristna beraktas eom ett missiouslält liksom hednaverlden; några få äro verkliga kristna, hvilka ia an utölva missionen. i Sådan är deras föreställning om kristligeten, en trånghjertad inskränkt uppfattning. tf den gudomliga barmhertigheten, som om len lefvande Guden vore nog arm att blott inna välbehag i några små betryckta sjä-i ur och at i sin fullhet instutvas inom en ! konventikels fyra väggar. Guds ande tlävtar ! var han vill, och han har mångfaldiga : j l ormer och vägar att kalla m nniskorna till ig, och han har sina barn bland allehanda olk och i mångfaldiga skepnuder och förtär deras böner och bedjande på alla pråk. Hvad bibeln betecknar med ordet nylödelse det är att Guds beläte i meniskan, den sedligt förnuftiga naturen, vunnits älde ötver de lägre driterne; — deuona1 ocess försiggår I tusen former, ja, i så! nånga som det finns enskilda menniskor. (c Jen sker i flesta fall alls icke på ett plöts-t igt säit ler i en bestäm t förnimlig akt;( vanligen sker den genom ett succesivt l xande och tillblifveande, de flesta men-i iskor bli lefvande kristna genom den kristiga atmosfer, hvilka de från barndomen c nandas. Och dessa paturvuxna kristne äro lt sanning icke sämre än de genom en våldam botkrump plötsligt till nadehimmeln : ppryckta, hvilkas kristlighet sädan i siglt är ihärdighetens borgen. Krisiligheten är( j inskrävkt tll nägra öfverspända och be ls I f 1 t I t amda själar, som tillskrifva sig privileum på barnaskap hos Gud: kristhgheten äcker så vidt som kristeuheten, och det kulle väl falla sig svärt för en menniska om lefver i kristenheten, att alldeles dra sig udan den kristliga audens verkningar. Cristendomen består ej i tormler och iraser, ee KRK a rr sä