Aftonbladet – 1 februari 1865, sida 3

sedan ett friare tullsystem börjat göra sig gällinde. Den gtora striden härom hate upptagits redan 1823 och sedan oafbrutet fortgått, och det vore en föga rättvis beskyllning, som motståndarne af det nu rå dande systemet gjort mot detsamma, då de påstått, att man brådstörtadt kastat sig in derpå. I fyratio år hade denna strid varat, och endast småningom hade reformen banat sig väg. Om talarens minne ej svek honom. hade 1823 funni.s 323 import. och 33 exporttullar, hvilka sedermera minskats, så att man vid 1844 års riksdag endast räknat omkring 175 af det lörra slaget och 26 af det sednare. Sålunda hade frågan långsamt skridit framåt till sin nuvarande ståndpu: kt, och han hoppades, att dessa friare åsigter äfven framgent skulle göra sig gällande, trots de nu påkomna reaktionära sträfvandena. Han hade följt jordbrukets stigande utveckling i vårt land, med ledning af officiella uppgifter, och dervid kommit till ett resultat, som vitsordade någo: helt annat, än hvad man nu å andra sidan sökte bevisa. r 1823 utgjorde spanmälsproduktionen inom landet 5,391,717 tunnor, eller på hvarje mantal 80,27 tunnor; är 1834 utgjorde den 6 085.100 tunnor eller på hvarje mantal 91.10 tunnor; år 1843 hade den ökats till 6.507.548 eller på hvarje mantal I7,433 år 1853 var den 7,114.055 eller på hvarje mantal 106.54 samt slutligen, år 1863, 8,434.598 eller på hvarje mantal 126,28 tunnor. Gick han äter till ladugårdsproduktionen, så fann han densamma ha skridit framåt i ungefär samma progression. r 1834 utgjorde nemligen ladugärdsproduktionen, förvandlad i smörvärde, 5 399,324 1A och på hvarje manial 809 18; är 1843 5.941.510 18 eller på hvarje mantal 85,7 14; 1843, 6 591.276 IT, eller på hvart manI tal 97 2, och, slutligen 1863, 7511,918 IZ eller på hvarje mantut 112,5 18. Produktionen för är 1843 ötverstex sålunda 1834 ärs produktion med 422,448 tunnor spanmäl samt 542,194 IT ladugårdsprodukter, törvandlade i smörvärde, eller med ett penningvärde för båda delarne, räknadt efter 10 rdr pr tunna spanmål och sama belopp pr 18 smör, af 9,646,420 rdr. Produktionen för år 1853 öiversteg åter 1843 års produktion med 606,507 tunnor spanmäl samt 649,749 12 ladugärdsprodukter, förvandlade i smörvärde, eller med ett penningvärde, efter ofvannämnda beräkning, at 12,562.560 rdr, och 1863 3rs prod..ktion ö!versteg 1853 ärs med 1,320.843 tunnor spanmäl samt 920,651 18 smörvärde, eller med ett penmngvärde af 22,414.940 rdr. Produktions värdet hade sälunda på hvarje hemman ökats från 1834—1843 med 141,30 rdr; från 1843 —1853 med 176,50 rdr samt från 1853— 1863 med 320 rår. Om denna uträkuing gjordes i femärsperioder, i stället för som uu i 10-årsperioder, så blefve förhållandet enahanda. Konseqvensen af de anförda fakta blef sälunda, att i mån af ett friare tullsystems införande, hade jordbruksproduktionen alldeles icke blifvit hämmad, utan tvärtom ökad, från 1853—1863 med 22,414.930 rdr, då den deremot under 10-års-perioden 1843—1853 endast ökades med 12,562,560 rdr. Iirän 1853—1863 bade importen varit en, obetydlighet, blott: 2eg af landets egen produktion af spanmål, men -13 af ladu gärdsproduktionen. Lägger man härtill, att folkmängden under de sista åren 1853—63 tillväxte med 460,102 personer, så kunde väl tyckas att man, för att få föda ät dessa, skulle ha behöft importera ganska mycket spanmäl öiver hvad landet produ cerade, liksom man förut måst göra; men detta var icke händelsen; ty laudets egen produktiou gick under dessa år så betydligt framåt, att den icke blott var tillräcklig för röda åt den ökade befolkningen, utan att deraf äfven betydliga öfverskott kunde exporteras. Men på tal om folkstatistiken, ville det äfven synas tal. som om den friare tull-lagstiftningen också väsentligen bidragit till dess tillväxt. Åsen 1833 till 1843 uppgick folkökningen till endast 200 000 personer 0c: ären 1843—1853 till 335,282; men under! åren 1853—1863 steg den till 460,102 per soner. . Man har talat om vådan af de utländska lånen samt att dessa endast framkallat en oerhörd förbrukning, konstlade behof och ett yppigt lefnadssätt; men månne de, som påsta sädant, ha väl öfvertänkt den omständigheten, att jordbruket icke kunnat gå framåt, som det gjort, utan ökande för:ager? Måntro icke ett ökadt jordbruks-produktionsvärde ar mer än 22 millioner på 10. år fordrade att betydande kapitaler blifvit nedlagda på jorden sumt förhöjt dess verk hga värde? Om man, såsom i förvaltnings utskottets utlåtande uppgafs, antoge, att lundets skuld i närvarande ögonblick uppginge till 180 millioner, samt derifrån ardroge de 50 millioner, som användts till jernvägarne, så återstodo 130 millioner, som skulle kom-mit jordbruket till godo. Detta ökade förlag, om så älven vore, hade gifvit ett ökadt prodnktionsvärde af omkring 22!2 millioner på 10 år. Men nu var det icke riktigt, at dessa milliouer ensamt ländt jordbruket till tördel; fabrikerna hade deraf tagit sin goda anpart, Ööch det var icke förgätves som länta kapitaler kommit dem till gagn, då deras sammanlagda tillverkningsvärde under de sista 10 ären stigit med 33,476,000 rdr, eller produktionsvärdet af bäde jordbruket samt fabrikerna med tillsammans omkring 56 millioner. De sistoämndas hela sammanlagda tillverkningsvärde utgjorde nemligen 1852 endast 36 950,000 rdr, hvaraf tillverkniogsvärdet för Moisla 650,000; men 1862 uppgick det till 70 426,000 rdr, hvarat för Moula verkstad 1.145,550 rdr. Det hade således, såsom förut nämndt är, under de sista 10 åren ökats med 33,476 000 rdr. Af de lånta millionerna hade på 5 är, från 1858—62, 13,766,987 rdr användts för inköp at jernväsgskenvr, jeruvägseffekter och maskiner, och för samma ändamäl under loppet at de sednaste 10 åren tillsammans omkring 30 mill:r. Fäste man åter sin uppmärksamhet på jernbandteringen t. ex., så hade icke heller Iden triare tull-lagstiftningen inverkat hämde på densamma; ty är 1853 hade tackFE I OA me Re ant PAN KOMD ade ananas da