Aftonbladet – 1 februari 1865, sida 3

sig mycket, om man trodde ati våra lör styrka och mod beprisade förfäder icke hafi stark och kraftig föda. Talaren hade fram för sig en uppgift på utspisning at legotrupper under Gustaf I s tid, som visade, au man bestått dem mycket kraftigare och mera töda, än som nu kommer vår tids trupper till del. Det var icke brist på föda elle; kraftiga födoämnen, som gjorde våra fäder starka och modiga. Det var alldeles tvärtom. Man hade talat om bristen på penningar under de sednare åren. Ja, detta var en sanning; men talaren åberopade angående orsaken härtill, hvad han förut anmärkt, nemligen att jordSrukets samt fabriksoch bergsbrukets produktion ökats med 56 millioner under de sista tio åren. Om man räknar 25 procent som bruttoinkomst, så måste man, för att åstadkomma denna ökade produktion, till behöfligt förlagskapital ha ehöft minst 4-dubbelt eller 224 millioner, och om då derifrån dragas de 130 millioner, som genom län anskaffas, uppstår ändå en brist af 94 millioner, som erfordrats, och under sådant förhällande borde man icke förvåna sig öfver att det varit ondt om penningar. Men det resultat, hvartill vi ändå kommit, var just derföre vackert, att det bevisade det dessa 94 millioner, som felats oss i förlag, måste hafva fyllts genom ökad företagsamhet och drift samt derigenom blitvit vår egendom. Man hade påstått ätt lyxen och en svindlande spekulationslusta tagit öfverhand. Ja, det är sannt. Men hvems är felet? Jo, herremännens, hvilka föregått med dåliga exempel; men äfven för dessa fall torde nog snart insigten om, att man måste lefva annorlunda, blifva det bästa körrektivet. Slutligen anförde talaren, såsom b. vis på, att det icke varit så farligt med tluktuationen i spaomålsprisen, markegång-sättningarne från åren 1834—1853 samt tör 1854— 1863. Hvad priset på smör deremot angick, hade detta varit i ständigt stigande. Sålunda fann talaren, att den friare tulllagstiftningen, hvart han vände sig, fört 0-8 icke tillbaka, utan betydligt framåt, och trodde, att alla de producenter, som nu sakna skydd, i konseqvens med den framställda åsigten om behofvet af ekydd för jordbruket, egde välgrundad rätt att äfven fordra en nedsatt tull på en mängd saker, som d behöfde: samt afslutade sitt föredrag med den förklaring, att penningställvingen icke skulle varit så tryckande för jordbrukaren. som den varit, om hypoteksbankerna, bättre än som skett, :ullgjort sina förbindelser. Grefve Björnstjerna sade sig icke vil a in-l gå i några detaljer af frågan, utan endast uttala sin åsigt, som var, att några olyckor ej drabbat oss genom intörandetar en friare tullagstiftning. — Instämde i kammarherre Paykulls anförande och trodde för öfrigt icke, aut vår frihandel gått så långt, som man påstod, och hänvisade till hvad Times uyligen ytirat om vår tullagstiftning, nemligen, att den var bland de mest prohibitiva på jorden. Hela utskottets resonemang tycktes honom gå ut på att visa, att det var en olycka, att vår arbetsklass och folket numera förijenade så mycket, att det kunde lefva bättre och skaffa sig några få beqvämligheter. Han ville för ötrigt ej upptaga tiden, då diskussionen i denna sak ej till något gaguade. I ett enda fall instämde han i det afgifna utlåtandet, nemligen deri, att komitn gjort bäst dä den yrkat — iogenting. Hr Odelberg försvarade utskottet mot den anmärkningen, att det skulle hafva öfverskridit sin befogenhet och framhöll att grefve Wirsns motion hade afseende på statshushållningen i allmänhet. Utskottet hade för öfrigt ej ensamt anklagat tullagstiftningen för den rådande törlägenheten, utan äfven tagit i betraktande andra dermed sämverkande orsaker, såsom skogarnes sköfling oeh de utländska lånen. Hela utlåtändet tillkom ej i.anledzring af hvad som fn är, utan af hvad man då befarade, sedan en tullkomit blifvit fillsatt i atrid med rikets ständers yttrade mening. Ville man se frihandelssystemets töljder borde man betrakta Turkiet, der England lyckades få införseltullen nedsatt tll 5 procent ad valorem. Deraf uppkom en stegrad trafik med utlandet som gått upp till 1.200 millioner, men som haft till följd att Turkiet måst oupphörligt laborera med utländska lån liksom vil I andra länder har det sedan 16 år tillbaka varit ton bland dem som stå främst i industri och rikedom att yrka på frihandel, och Englaud som så länge sökt få handelsfrihet införd i andra stater, har först he!t nyligen funnit sig böra tillämpa samma grutidsatser på sig sjelf; Det är ej allid bäst att köpa för bästa pris: Cest le, bon marche qui ruine. . Man bör framför allt skaffa sig något att köpa för och tillse att produktionen betäcker kostnaderna. Att produktionen gått framåt var ett obestridligt faktum, men ej i samma mån som befolkningen, och vårt landibruk kunde hafva stätt på den punkt, der det nu står, utan att en enda skilling lånts utomlands. Hvad vår jord behötver är ökad flit. Prof. Wistrand fann hr Paykulls utredning intressant och hemställde om icke säll skapet ville anmoda honom att skriftligen uppsätta och afl mna sitt anförende, för att tillsammans med det afgifna utlåtandet och de skriftliga reservationerna i sällskapets handlingar tryckas. Justitirekansleren v. Koch ansåg diskussionen tjena till ingenting. Hans åsigter i frågan voro kända, ty han hade bat tillfälle på ett annat rum än detta uttala dem. och det vore bäst att öfverlåta frågan till rikets ständer. Hvad det afgifna utlåtandet vidkomme, medgaf han att deri funnes många sanniugar, men äfven många villvs meningar, hvarföre han ej gillade detsamma, utan hemställde att det skulle läggas till handlingarne utan alla opinionsyttringar. Hr Odelberg instämde med hr v. Koch så tillvida, att han önskade det utlätandet skulle läggas till handlingarne, med förklaring, att sällskapet tann frågan på ett illfredsställande? sätt löst genom utlåtandet, reservationerna och hr Paykulls anförande. Deremot protesterade hr Cervin på det hasta dasta HUan kunda alldolog inka fatta