Aftonbladet – 31 januari 1865, sida 3

hela mångsidigheten af sin talang, hela fruktsamheten af sitt snille. En stor engelsk föriattare, Macauloy. hvilkens religiösa riktning ieke kan görs honom purtisk för Volisire, yttrar om deune och om hans andliga vapenbröder: Det är icke mer än den enklaste rättvisa mot bonom och hans medkämpar att erkänna, att hela hemligheten af deras styrka låg i sanningen, om också uppblandad med villsarelser, och i den ådla entusiasm, som gömde sig bakom den otvungna formen. De voro män, som, osktadt alla sina fel, arbetade ärligt och allvarligt på förbättrande af mensklighetens tillstånd, hvilkas blod kokade vid äsynen af grymheter och orättvisor, hvilka manligen och med alla sina krafter bekämpade hvad de ansågo så som sådana, och hvilka vid otaliga märkliga tillfällen kastade sig oförskräckt emellan de maktegande och de förtryckta. Religionsförföljelsen, domstolstortyren, det godtyckliga fängslandet, de hopade dödssirafien, senfärdigheten och chikanerna i rättsskipningen, prejerier, slafveri och slafhandel voro de stående ämnena för deras skarpa satir och vältaliga afhandlingar. Så spart en skriande orättfärdighet begicks, höjde ig ögonblickligen på stranden af Lemonön en stämma, som förnams från Moskwa tull Cadix och som dömde de orättfärdiga I domrarne till Europas förakt och förbannelse.? Helt nyligen utgaf den protestantiske pa storn Coquerel i Paris ett arbete med titel: Lettres inedites de Voltaire sur la tolrance?, och om hvilket jag händelsevis blifvit i tillfälle att taga kännedom. Bekant skapen dermed ken ieke undgå att stegral den beundran man redan hyser för Voltaire. eller skingra de fördomar man närer emot: honom. vem känner icke den förfärlig historien om Calas, fader och son, som för en eller annan månad sedan äfven vidrördes i Aftonbladet, — en fader, anklagad att hafva mördat sin son omvändt sig till katolicismen — en fader, oskyldig, men dömd af bigotta domare till det ohyggliga stratiet att lefvande rådbråkas? Teatern, romanen och historien hafva med samma energi brännmärkt detta brott, som föröfvades i staden Toulouse. till den vördnadsvärde Calas afrättnivg, ät ven bevittnade den sekularlest, med hvilken man i Toulouse firar Bartholomteinatten, slagtandet af flera tusen protestanter. Och såsom ett bevis på, att de mörka makter, åt hvilkas bekämpande Voltaire egnade sit lif, ännu icke äro tillintetgjorda, må här älven i förbigående erinras, alt presterskupet i Toulouse sökte upplitva samma blodiga minne äfven hundra år sednere — år 1862; regeringen förbjöd dess firande på stadens gator, men i templen högtidl.ghölls det oheliga minnet med all den heliga pomp. som den Tarolska kulten disponerar. Det är ljungande bref, som det nyssnämda juridiska mordet aflockar Voltaire. Men för att ieke förlänga denna uppsats utvtver alla behöriga gränser, inskränker jag mig till att anföra de väl sagda ord, meo bvilka den protestantiske presten Coquerel karakteriserar den store tänkaren och varme menniskovännen. Voltaire?, säger Coquerel, ?bevarade i alla skiften en själens dygd, en sällsynt svålva, som utgjorde hans styrka, och son: skall förblifva hans högsta förtj-nst i efterverldens ögon — förmägan af en uppriktiz och ädel harm (dune indignation sincere et gånereuse). Ingenting väckte hos honom en! så häftig vrede, som orättvisan, förtrycket, erymheten, helst om de sökte insvepa sig i rel:gionens mantel. Taktiken och listen kommo hos honom efteråt. Voltaire, den obarmhertige gisslaren, Voltaire, författaren af ?Candide?, göt uppriktiga tårar, då han erfor det omenskliga straffet på chevalier de la Barre. När rörelsen så grep honom vid åsynen af fanatismen och dess grymma svi ter, var harmen hos honom allt annat än konstlad ; han påminte sig genast sin mak: och använde den i hela dess omfång; han arbetade med outtröttligt nit på en upprättelse, som hvar och en annan skulle anset omöjlig i det läge, hvari samhället och landet då befunno sig; från det ögonblicket offrade han åt denna enda ide allt — nattens ro och dagens arbete, sitt guld, sina påbörsade verk, tanken på sin litterära ära, siv egenkärlek, eljest så retlig och pockande. sina småkrig såsom författare och skeptiker. i hvilka han utvecklade så mycket snille och passion; sjelfva ären mattade ej hans nit. Denna tragedi?, skref han till dArgental, på tal om Calas dom, ?kommer mig att glömma alla andra; äfven mina egna?. Det gifves intet märkvärdigare intellektnelt skådespel, än åsynen af detta mångsidigr snille, så glänsande och så eldigt, egnade alla sina krafter åt en sådan kamp.? Tryggt kan en hvar underskritva detta oväldiga omdöme, uttaladt af en nitisk; men upplyst prest, som icke af sin ställning läter hindra sig att göra rättvisa äfven åt en skep tiker. De af Coquerel utgifna brefven äre ställda till fyra borgare i Geneve, som i iörbund med Voltaire arbetade på återupp rättandet af Calas goda namn och rykte. Vi måste?, skrifver han i ettaf dem, rycka med oss hela Europa och låta dess rop dånu i domrarnes öron! Jag skall icke öfverg fva denna sak förr än med döden!? Och han höll ord. I ett annat bref förutsäger han med sin vanliga siaregåfva: ?Jag vil säga er ävnu en sak; denna sflär är i hög grad egnad att åt er, -hugenotter, utverk: en tolerans, som I icke hafven åtnjutit se: dan återkallandet af Nantesiska ediktet. Jag vet nog, att I skolen blifva fördömda i en annan verld. men det är icke billigt att I blifven förföljde i denna.? Ja val! itie tänkare och ärlige forskare i alla län der skulle nog alltid finna sig beiåtne med detta alternativ; men deras motständare hafva aldrig velat afstå ifrån att straffa dem ?i kötter?, under väntan på ett annat lifs ännu hårdare straff. Underrättelser från Danmark, I går började grundlagsfrågans första be: handling i riksrådets Folkething. å misstanke att denne hade Anmärk: ningsvärdt är, att samma är, som var vittne :