kyrkor kan gå i den förmögnare klassens afskiljande från den mindre bemedlade, derpå lemnar Storkyrkan ett märkligt exempel; der har man nemligen i sednare åren företagit sig att ända till prestens uppträdande på predikstolen tillsluta uppgåugen till läktaren, hvarföre man under hela den tid psalmerna före predikan afsjungas, får på en upphöjning se dörren till samma läktare belägrad af tjogtals personer, som längta att förvärfva sig de för dem behöfliga sittplatser. Ett sådant afskiljande af församlingsmedlemmar. och åhörare borde icke kunna i våra dagar ega rum och synes minst lämpligt på en tid, då man klagar öfver missförhållandet emellan folkmängden och det utrymme, kyrkorna erbjuda. Vi beklaga för öfrigt att, i anseeende till den mängd af ärenden, som man nu på en gång förelagt stadsfullmäktige till behandling, det är att befara att denna fråga icke kan vinna den omsorgsfulla behandling, som densamma påkallar. Vi tillåta oss likväl uttrycka den förhoppning, att det åtmin stone må finnas några bland stadsfullmäktiges medlemmar, som ha mod att trotsa den otålighet, som ofta i sådana församlingar. ger sig tillkänna hos en del ledamöter, då många ärenden föreligga och till följd deraf anledning är att befara det förhandliogarne blifva långvariga. Denna otålighet, denna ifver att så snart som möjligt få raska igenom föredragningslistan, kan, om man fegt ger vika för densamma, blifva ett högst betänkligt band på yttrandefrihelen och ett mäktigt vapen i händerna på dem hvilka kunna önska genomdrifva förslag, som icke tåla vid en närmare granskning. Stockholms stadsfullmäktige ha verkligen redan på sitt samvete, att hafva uraktlåtit den mogna pröfning af vigtiga ärenden, som kommunen har rättighet att vänta af de män, åt hvilka den anförtrott en så vidsträckt fullmakt, som den hvilken blifvit hrr stadsfullmäktige lemnad. Det tilllälle t. ex. då stadstullmäktige läto en på hufvudstadens framtid så djupt ingripande fråga som Nybrovikens igenfyllning passera så oanmärkt, att icke ens en enda ledamot kom sig för att derom yttra sig, blir en fläck i våra kommunala häfder, som, om den ej kan utplånas, åtminstone bör för framtiden utgöra en varning mot den lojhet, om hvilken den bär vittnesbörd. Ett tillfälle bland de många, som nu föreliggande ärenden erbjuda, der det för fullmäktige gäller att se upp, är vid behandlingen af det i likställighetsfrågan inväfda förslaget om gaturenhållningens förvandling till ett kommunalbestyr. Beredningsutskottet begär att kommunalrepresentationen nu skall, utan att ha tagit sjelfva frågan i ö.vervägande, utan att ha gjort sig reda för om den ifrågasatta reformen innefattar någon slags förbättring och utan att man tagit i öfvervägande eller fattat beslut om sättet för verkställigheten, likväl eafgöra hufvudeaken och derigenom binda sig för framtiden. Vi hoppas dock att stadsfullmäktige skola betänka sig något innan de låta härtill förleda sig. I den frikostizhet hvarmed i ett och annat af de framlagda förslagen lönförhöjningar tillstyrkas, spårar man inflytandet af de hos stadsfullmäktige dominerande byråkratiska tendenserna. Stadsfullmäktige torde dock vid behandlingen af såväl dessa som öfriga utgiftsförslag, icke böra förbise, att hufvudstaden, likasom hela landet, torde gå till mötes en period, då en reaktion inträder mot den af några års mycket gynnsamma konjunkturer alstrade spekulationssvindel med sina stegrade priser på fastigheter och sina starkt växande skattebidrag. En mängd företag, i hvilka hufvudstaden redan blifvit inledd, och andra som synas oafvisliga, påkalla i så hög grad kommunens resurser, att stadsfullmäktige böra se sig väl före innan de bevilja nya eller förhöja gamla anslag, der sådant icke är oundgängligen nödvändigt.