Aftonbladet – 31 januari 1865, sida 3

AUSASHS Utldafv, ITU 08? Se af den ganska talrika samling allmoge, som denna gång under hela ransakningen uppehöll sig uti ett till tingslokalen angränsande pörte?. Man lärer äfven muntrat sig med, att för Maunu ur g ända dit förirrande tidningar föreläsa valda stycken ur menniskorofvet afhandlande artiklar. troligen återgifna ur N. D. A. — Vid ransakningens slut afiördes Maunu på samma fångsläde som sitt offer, först till Neder-Torneå häkte och derefter till Uleåborg. Hufvud och Bjerta. För några dagar sedan återgaf Aftonbladet ur en finsk tidning, under ötverskriften Voltaires hjerta?, ett litet formskönt, men efter min och mångas åsigt tankefalskt poem af den frejdade finske skalden Z. To pelius, hvari det biand annat heter om det 18:de seklets störste skriftställare, att han var ett slags motsats till Sven Dufva; Ett dåligt hjerta hade han, Men hufvet det var-godt. Det må anses öfvermodigt, men jag kan icke underlåta att med min svaga röst inlägga : en prolest mot detta. den ädle och varmhjertade skaldens förhastade domslut. Han står visserligen icke ensam om detta domslut, men de likartade och ännu hårdare omdömen, som i tidernas lopp hittills förnummits, hafva — jag tror, utan undanvg — utgått från obskurantismens läger, och mot de pilar, som från det hållet af skjutits, har det knappt behötts att fram-. hålla någon sköld: de hafva ändock studsat varmäktiga tillbaka. Protester hafva i alla fall icke uteblitvit. Det är på tiden? — skre: Lerminier 1831 — att återkomma till mera rättsinniga omdömen om Voluires miune. Hvad Leibnitz gjorde för Tyskland, det gjorde Voltaire tör Frankrike under trefjerdedels sekel: han representerade sitt laud. Af samma väldiga dimensioner som Luther, skall Voltaire öf verlefva många storheter (Pil est destine å survivre å bien des glowes?), och jag beklagar blott dem, som hafva glömt sig ända derhän att fälla missaktande ord om denne mans snille eller hjerta.? Och lord Broughan: yttrar i det ypperliga arbete, som han egnat åt den störste bland Frankrikes filosofer: ?Efter Luthers tid känner historien intet namn, hos hvilket den fria forskningen, eller rättare menniskoandens frigörelse från det andliga tyranniet, står i en outplånligare skuld än hos namnet Voltaire.? De anförda stroferna vitsorda, att båda dessa författare, både fransmannen och engelsmannen, ställa Voltaire i jemnbredd med Luther. Det skulle derföre vara at ett särskildt och högt intresse att uppdraga en bild af de tvenne tidehvarf — det 16:de I. och det 18:de seklet — under hvilka den ene och den andre lefde och verkade; men då detta öfvergår en ringa förfatvares höfva, så nödgas jag inskränka mig till några korta anmärkningar. Det 16:de seklet visar sig vid första anblicken som ett tidehvarf af förbistring och oreda, som ett politiskt och religiöst kaos. Men ur detta kaos skulle en ny verld framgå; ar de våldsamma stötarne i det djupa dunklet skulle den moderna civilisationens oförgängliga ljus framfödas. Mensklighetens annaler omfatta 1å tidehvarf, så froktsam: ma på stora verk, så rika pi vigtiga hän: del-er. Problemerna voro fruktansvärda, lösningen blet mödosam, men geuomgripande. Få sekler kunna framte en så ståt: hg trängsel af fjerrblickande statsmän, otöriärede reformatorer, -mäktiga tänkare, äd: mjuka martyrer: Det-16:de seklet framsialler allvarligt för de moderna staterna det eviga dilemmat: vara eller icke vara?, vara protestanter, fria och mäktiga, eller vara katoliker, förtryckta och svaga. De folk, som omfatta reformationen, England, Holland, Sverge och Preussen, utveckla sig med en underbar snabbhet, hbvartill man finner få motstycken i historien, medan det rika Spanien och det konstälskande Italien, under den päfliga obskurantismens qvä:vande tryckning, med lika hastighet närma sig sut föriall och utbyta den präktiga purpur-roben mot armodets och okunnigheens vidriga trasor. Ensamt bland alla katolska länder gjorde Fravkrike i detta fall ett undantag. Men det tär icke glömmas, att den gallikauska kyrkan aldrig blindt underkastade sig pålvedömet. Hon egde inom sig män sädana som Bossuet, Massillon och Fenelon, och bredvid sig en odödlig ätt af fria tänkare och filosofer, bland hvilka Voltaire kanske skulle med Paulus kunnat säga, att han arbetat mera än de alle?. Dessa hindrade henne från att förfalla i den allena saliggörande ortodoxa sömnsjukan och att förtäas till ett ultramonotanskt kreatur. Men nog bjödo jesuiterna till. De och deras själstränder djerfvas till och med den dag som nu är att höja sin slitna fana och intör himlen och civilisationen återbörda envåldsmakten öfver själar, samveten och idger. Om dessa anspråk i dag synas mera löjliga än farliga, så är detia intet skäl att underskatta värdet och förtjensten hos de män, som med orädd håg och glödande nit bjödo spetsen åt dessa anspråk och bröto spetsen af dem, medan de ännu uppträdde i hela sin olörsvagade kraft. Bland dessa mensklighetens kämpar var Voltaire en, och den väldigaste. Om det 16:de seklet framter en rik samling af storartade figurer, så kan man säga att, om det 18:de seklet också icke uppfylles af denna ensamma mäktig? gestalt, denna dock står der ooh skall alltid stå der hufvudet högre än allt folket. Jesuiternas brinnande hat har icke lyckats nedvräka den högresta bilden från hans piedestal, lika litet som romantikens gudsnådliga fraser lyckats fördunkla den glans, som kringsträlar hans butvud. Det ädla och upphöjda uti det mål, till hvilket han sträfvade, öfverskyler inför en rättvis efterverld hans förirringar, och det skulle vara mer än menskligt, om en kämpe, äfven en sanningens stridsman. som under tre fjerdedelar af ett sekel gick anfallsvis tillväga, skulle varit från förirringar alldeles fri. Men hans odödliga ära är, att han med klart hufvud och varmt hjerta fulltöljde sitt töresatta lefoadsmäl: av kroaga Arättvisan afsläöia hyckleriet.