Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 3

irtryck; en aflägsnade sig redan innan första akten var slut och när, efter afslutande af andra akten, Schiller sjorde en paus i uppläsningen, vingo alla de inbjudaa sin våg, utom Iftland; värden, regissören Meier, tog en tillstädesvarande ung vän till Schiller afsides och frågade, om det verkligen vore alldeles visst, att denne samme Schiller vore författare till die Räuber?. Af Dalberg erhöll han det besked, att hans stycke icke kunde antagas, och samma svar upprepades. då han hade företagit en omarbetning af detsamma. Skalden vann då för någon tid en fristad hos en bekant familj i Bauerbach och hans Fiesco? utkom frän trycket i December 1782. Genom ett yttrande i Rousseaus skrifter hade Schillers uppmärksamhet blifvit fästad på Fiescos bekanta sammansvärjning och och revolutionära rörelse nyårsdagen 1547 såsom ett lämpligt ämne för poetisk behandling, ett ämne, som äfven en sednare fransysk författare Ancelot begagnat för en tragedi. I arbetet, sådant det ursprungligen var, hade Schiller ganska noga följt det historiska förloppet med undanivg deraf, att han icke lät Fiesco efter vunnen seger helt plötsligen och oförklarligen försvinna (enligt förmodan genom att händelsevis falla i sjön) utan lät hans vän, den stränge republikanen Verrina, störta honom i sjön, för att befria Genua från en herskare, som för friheten kunnat bli ännu farligare än den dödade Giavettino Doria. Sedermera företog skalden åtskilliga förändringar, hvarigenom Fiese skulle framstå något ädlare, något mindre Catilinamessig och hvarigenom specielt hans förhållande till grefvinnan Imperiali icke beror på hans lättsinniga och utsväivande karakter, utan endast innebär ett spel, ande med till hans djupt anlagda intrig. När stycket första gången gafs från scenen den 11 Januari 1784 blef det med mycken köld emottaget, och den tredje nya uppluga, hvari det då gafs, var också den ullrusämsta. Det catilinariska var här helt och hället försvunnet. Den store förbrytaren mot moralen och samhället var här helt och hållet förvandlad till en dygdehjelte, som bröt sönder den honom räckta spiran och förklarade sig för den lyckligaste bland Gevuas fria medborgare, till stor tillfredsställelse för Verrina och Leonora, hvilken sednare slapp att af misstag bli ihjälstungen af sin man; liksom äfven den mot Bertha föröfvade våldtägten, till allmän tillfredsställelse, upplystes bero på ett komplett missförstånd. Att en skal kan så fritt husera med och omskapa hufvudgestalterna uti ett sitt verk, innebär det bästa bevis, att de aldrig stått klara och letvande för honom. Den öfversättning, hvari stycket nu hos oss gifves, håller sig naturligtvis till den andra bearbetningen af stycket, i hvilken det först framträdde i tryck, och i hvilken det äfven finnes infördt bland Schillers samlade skrifter. Stycket bär uteu tvifvel prögeln af det unga skaldesnille, som skapat det, man hörer med nöje det kraftiga språk, hvari Schillers ungdomliga entusiasm uttalar sig, man måste erkänna den breda pensel, hvarmed några personligheter äro tecknade. Men huru mycket än åtskilliga skriftställare ha velat göra af detta srycke, genom djupsinniga filosofiska och politska kommentarer, måste man dock erkänna, att stycket är svagare än något anvat af Schillers dramatisk. arbeten, genom den osäkerhet och förvirring i motiver, som det företer. Den scen, som utgör liksom ! en medelpunkt i det hela, då Verrina —I en ny Virginius — uttalur förbannelse öfver sin dotter, intilldess hennes ära blifvit hämnad, och då Genuas ädlaste män falla på knä och svärja att hämnas henne och friheten, blir i det hela komisk när man ser på de personers beskaffenhet, som skola utgöra den nya frihetens väpnade apostlar och värn. En at dem skildras af skalden sjelf såsom en torr vällusting?, hvilken inlåter sig på sammansvärjningen, för att få tillfälle att förföra Fiescos gemål; en annan betecknas såsom en obetydlig menniska? och vill endast i den allmänna villervallan bli qvitt sina kreditorer; den tredje, en alldeles omogen yngling, som nyss förut låtit såsom en skolpojke :flärda sig med några ord af Fiesco, utropar nu förtjust: jag har en tyrann! och går af och an med stora steg. Verrina sjelf slutar på ett sätt, som allsicke öfverensstämmer med hans föregående romersk-republikanska pathos. Sedan han dödat den ene herrskaren, sin vän, går han helt enkelt öfver till den andre, utan att göra det ringaste för bevarande af republiken. Verrina är emellertid den jemförelsevis bäst tecknade af karaktererna, och denna roll utsöres af hr Dahlqvist på ett sätt, gom ger mycken relief åt ljussidorna i den stränga och allvarlige republikanens väsen. En annan figur, af hvilken mycket skulle kunna göras, är mohren, hvars blandniog af skurkaktighet och humor dock icke blir synnerligt natursann i hr Stjernströms framställning, som är icke obetydligt chargerad, alltför ifrig, så att det torroligt nonchalanta i skurkens humor derigenom går förloradt och det otroliga i att Fiesco skulle uppenbart kunna använda en sådan person till förtrogen tjenare, blir ännu mera orimligt. Fiesco sjelf har, såsom de särskilda omarbetningarne vittna, stått för författaren i en sådan oklarhet, att det icke ärlättattjåt honom gifva:en objektivtoch konseqvent hållen gestalt. Hr Swartz inlägger i sitt spel utan tvifvel stora förtjenster; men han gör alltför litet intryck af den andliga öfverlägsenSOMERSET KTRS LEENDE INET Jag kan undra om en skulle känna sig så pass olycklig, som en kände sig rädd.?