Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 3

Jag kan undra om en skulle känna sig så pass olycklig, som en kände sig rädd.? Erik funderade en stund under det han, efter den häftiga rodden, lät ena åran släpa. Ja, säg det?? sade han och såg frimodigt ned i djupet. Må det nu kunde vara så ledt?? Gud hjelpte oss väl der, som annorstädes, sade Margreta; men den hemska känsla, som trolldjupet ingaf henne, lemnade henne icke. ?Det är nu väl, hvad husbond tager upp sig!? började Erik om en stund, för avi väcka upp Margreta, ty han var nästan rädd, att hon, som satt der stupe öfver kanten, skulle kunna somna till slut, och gå öfver med sig och alltihop. Ja me.!? svarade hon. ?Nu blir det visst så bra igen allting, visst en kunde vara nöjd med det och låta bli all onödig fruktan och ängslan.? Åh, var det likt! — Men nu, hvad var det jag skulle säga som godt var. Det blir väl släpsamt för matmora att mista Abla, ändå ?? Visst ja; men så äro vi alltid hjelpta så länge vi få ha dig qvar, Erik! Mätte det nn bara inte komma en bätre utkomma för dig också någonstäds, fast det är illa, att inte önska det så.? Jag går visst min tid ut, och tjenar gerna för en ann, se Skrå Petter! Nej, det skall I aldrig tänka! Ar mitt husbondfolk nöjda, så är jag det allt så pass, att jag inte blir nöjdare annorstädes.? Det är godt, sade matmodren — ?det har annars blifvit sådan sed på folket att de jemt vill flytta; det klagar både främmande tolk och närgårds för. — I Sund och Äng och Aspås har det gått drängar till Norge på arbete, stora långa karlar, som kunde