Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 3

ych ett hvart årtag såg ut som ett silfverregn, sade Margreta, med långt mer minne och sinne för den nya lagårdstjensten, än för trollverlden der nere iounder dem: Jo, som jag kom, så blef jag genast ledd in i kammarn; och var det möjligt att jag fick säga mitt ärende ut, innan jag skulle ha kafie och dopp? — Så sade jag då, hur jag hade hört, att det var med Maja, men jag ville alls inte för Ablas del skylla henves ledighet på det, som väller den, för det hade varit synd på tösungen, när deti allt tall inte något ondt är skedt, utan jag skyllade på, som sanningen också var, av det var en så bra tjenst för henne, denna, att jeg gerna unnade henne den, och ville så vidt på mig ankom rekomdera henne. — Ja, först må du tro, så sade en af mamsellerna: Jaså hon — dotter till den der Anna !?... Men då sade jag, att mor sin har hon just ingen stor åtrå till, hvarken att efterlikna eller efterfika, som också rena sanningen är. — Och för mig, sa jag, är hon dertill alltför duktig och van, för jag får hjelpa mig med en, som duger mindre till, men som också mindre begär. — Så till slut, blef jag då så betackad för detta, för det är inte godt att mest under flyttningen bli strandsatt för folk på det sättet. Då fick jag städsel efter två rdr för år, och låfvade att Abla skulle få gå dit på söndagseftermiddagen. Och nu känner jag mig riktigt lätt om hjertat för detta. — Käre Erik! Du vickar så faseligt på prommen pu! Gör då inte så! Jag har inte tänkt på dessa stygga trollbranterna förut under hela vägen. ?Nej, inte för tecken jag vickar!? sa:e Erik, som likväl rodde mera duktigt, än just så öfvadt eller jemnt. Än om en blef liggande på de blå och silfverruggade kruserna här ! sade Margreta.