Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 3

—ns nd å Kongl. Stora teatern. Fiesco. Vi hafva i sjelfva verket mycket svårt att fatta, hvarför kongl. teatern nu uppsatt: Schillers sorgespel Fiesco. Det är sannt— och vi hafva mer än en gäng framhållit nödvändigheten härat — att en sådan teater bör, jemte det den uppsätter nyare dramatiska produkter at värde, äfven för konstsmakens odling och för att bereda skädespelarne tilltälle att arbeta sig in uti olikarartade genrer och lösa flerebanda uppgilter, gifva äldre klassiska arbeten af etora miästare. Att Schiller hörer till sistnämnda kategori är odieputabelt. Men deremot hörer Fiesco icke till de st, cken al klassiskt värde som han lemnat verlden. Det är liksom die Räuber? samt Kabul und Liebe? ett rsök från hans tidigaste ungdom och utan .vifvel det ur konstnärlig synpunkt klenaste och bristfälligaste ar dessa we. I litterärhistoriskt hänseende är detafiutresse och man kan med nöje läsa det såsom ett bidrag till kannedomen om Schillers utveckling, men att nu på en svensk teater egna stor kostnad och omsorg på dess uppsättning, anse vi i det hela vara förspilld möda. Vid 22 års ålder började Schiller arbeta på Fiesco. Den dramatiska öfvergången irån die Räuber? till det af honom sjelf så kallade republikanska sorgespelet var helt naturlig. Båda dessa stycken äro af ett slags polemisk natur; de uttala den unge förtattareus törtrytelse öfver den obehagliga ställning, hvari han befann sig, hans misshag med de samhällsoch lefnadsförhållanden, i hvilka ödet då hade försatt honom under bertigen af Wirtembergs patriarkaliska regemente, som rentaf förbjöd honom att producera någonting annat än medicin: ska skrifter. Det var under det han var sysselsatt med utarbetande af detta stycke, som han företog sin flykt från Stuttgart till Mannheim, på hvars den tiden mycket berömda teater hans ?die Räuber? först hade blifvit gifven och der han genom den bekante friherre v. Dalbergs protektion hoppades vinna en honom passande anställning och verksamhet såsom teaterdiktare. Hans förhoppningar strandade till en början helt och hället. Då han hos regissören Meier uppläste sitt nya sorgspel ?Fiesco? inför de mest betydande personligheterna vid teatern i Mannheim, deribland Iffland, Beck och Beil, så gjorde det icke det ringaste