Aftonbladet – 26 januari 1865, sida 3

skredo Eidern, komma oss till hjelp rhed 16,00 man. Olyckligtvis för oss fann detta tillbud ickt det erkän e, det förtjenade. Vår konung hade då en dålig vän och en dålig utrikesmi nister. Utan tvifvel samme statsman, som nu sulfterar den skandalskrifvande bankdirektören. i hvarje fall den samme som i en något tidigare cirkulärdepesch af Februari 1857 hade funnit passande och riktigt, att beteckna skandinavis. medi som en vacker men opraktisk dröm — har begagnade en förbigående förstämning hos ko. nung Fredrik för att förmå hohöm att afslå till. budet, och då en annan regering insattes i j samma år var konung Oscars lifskratt fört? an var då blott ett lefvande lik. Men det vi icke glömma, om wvi vilja bedöma våra brö. drafolks uppförande mot oss under sista kriget. att det förs örbund, hvarefter vi nyss tansfullt utstri våra händer, varit oss till. bjudet och blifvit förkastadt af vår egen konung: vi må icke glömma, då vi med allt fog klaga att svensk-norska regeringen nyss drog sig till baka, då vi bäst behötde hjelp, att vi sjeltva er gäng stött den tillbaka i den enfaldiga iubill ningen att icke behöfva den. Det är skilnader meilan Nordens och Italiens öde, att det sed nare i rätta ögonblicket hade en Cavour, och vi hade en — Schöele. Prinsregenten, som under sm faders sjukdom öfvertog regeringen i Sverge och Norge, före. atte sig att följa sin fars politik. och liksom denne yurat, att Eidem är Nordens gräns, så lät han sin utrikesminister upprepa en liknandt förklaring för Europa; men allianstillbudet för nyade han icke. Och då geheimerådet Hall sökte godtgöra sin företrädares stora fel, genom att lägret på Ljungby hed sommaren 18560 till konpung Carl otverlemna ett alliansförslag, så blei deua visserligen toppadt i fickan, men icke besvaradt, och konungen dolde åtminstone icke i privata samtal, att han först då ville inlåta sig på en albans, då Danmark trigjort sig från siu iörhållande till tyska förbundet genom Holsteins alskiljatide. För samma äsigt ifrade äfven Sver ges och Norges utrikesminister i de råd han tal danska regeringen, och om nödvändigheten derat strälvade han ärligt att öfvertyga de europeiska makterna. Men om någon allians blef först åter tal, då dancka regeringen omsider bestämt sig att följa svensk-norska regeringens ofta upprepade råd att förbereda Holsteins afskiljande ge nom patentet af den 30 Mars 1863. Det var som man vet under konung Carls vistande på Skodsborg i Juli samma år, som han sjelf åter upptog tanken på en allians, och denna gång blet anbudet icke lättsinnigt förkastådt, ttån fattades med båda händer, och de ömsesidiga underhand:arne, Hall och Hamilton, voro i allt väsentligt otverens i Augusti månad. Men konung Carl var icke konung Oscar. Han egde hvarken sin taders förtroende hos nationerna eller hans myn dighet i statsrådet. Då han meddelade sin afsigt, stötte den på hinder. Man kom endast öfverens om att fråga utlandet, Frankrike och Engtand, till råds. Huru svaren utföllo, känner man .cke; å ena sidan påstås, att Frankrike tillrådt att icke iörhasta sig, å den andra att Frankrike lrifvit på saken. I hvarje händelse drog undernandlingen ut på tiden och var icke slut, då ko nung Fredriks oväntade död plötsligen krossade så många al våra förhoppningar och bragte våra ienders länge spunna planer till mognad. Det ir ingen fråga om, att det var just denna hänielse som åstadkom afbrottet i alliansunderhandingarne, både omedelbart. emedan den alldeles förindrade situationen och den öfverhängande faran skrämde sinnena i Sverge och Norge tillbaka. och medelbart. emedan konung Carl sjelf, hvars personliga intresse var det bästa stödet för alli ansen, gaf efter för sina rådgifvares och folksvämningens motstånd. Och såmmunda blef då Danmark lemnadt ensamt af dem, på hvilkas bistånd det förtröstat. och hvars intressen äro a det närmaste förbundna med dess upprättållande: det lemnades ensamt af dem, som för in egen skull borde hafva hjelpt till att förvara det, och hvars egen vältärd drabbats ge-om Danmarks delning och förödmjukelse; det emnades ensamt och hänvisades tll likgiltiga nners och öfvermodiga fienders nåd, då det lukade under i den olika striden; och det du-. ade under icke blott genom fiendens öfvermakt. tan älven genom sin egen svaghet och försagd iet, genom sin otillräckliga förberedelse och sin mfvudlösa krigföring. Då man nu frågar mig, om jag icke kastar någon skuld på Sverge och Norge, något ansvar ör att det gått Danmark så illa — så svarar ag: jo. Jag tillägger dem ett dubbelt ansvar. våde för det de undandroge oss sitt materiella vistånd, som äfven om det icke var tillräckligt itt öfvervinna våra fiender, dock skulle skaffat ;ss ett kraftigare försvar och en gynnsar mare. red; och för det de, genom att svika de berättiade förhoppningar, dem deras egen konung och leras egen regering väckt, just i det ögonblick lå vi bäst behöfde deras uppfyllelse, emedan de lerigenom, säger jag, tillfogade oss en stor moalisk kraftförminskning, som gjorde det för oss möjligt, att uthärda krigets bördor och olyckor. den om vi äro skyldiga våra fiender rättvisa. å äro vi ock skyldiga våra vänner billighet, och jet skulle vara vår egen skam, om vi två dem illämpade en måttstock. som vi icke voro erättigade att tillämpa på någon och allraminst ille använda på oss sjeltva, liksom det skulle ara vår egen skada, om vi i blind barnslig rede tillslöte våra ögon för allt, som kan sägas ill ursäkt och törklaring samt beslöte attalårig nera närma oss dem. Dertöre kan saken icke ara afgjord dermed, att det finnes en skuld på årt. brödrafolks sida; vi måste undersöka, hvarör den finnes der, och vi måste på deras vägnar aga allt det i betraktande, som vi skulle taga i etraktande på våra egna vägnar, om man anlagade oss sjelfva att ha svikit vår forntids ära ch vår framtids kraf. För att börja från början vill jag derför påvinna om, att den konung och det konungahus. om den 15 November 1863 besteg Danmarks on, förut icke delat konung Fredrik VII:s hänifvenhet och vänskap för det svensk-norska onungahuset, och snarare visat ångest och motlja för en skandinavisk politik, än gifvit ågot tecken af uppriktig anslutning till denna ktning. Kung Fredrik har nyligen af en ärad irfattare blitvit tadlad för att icke alltid i sitt andinaviska vänskapsförhållande ha gjort tillickligt afseende på tronföljaren — det är möjgt; jag tillstår att jag hört ett drag som antyer något sådant. Men å andra sidan är det icke indre säkert, att tronföljaren och hans slägt eller aldrig visat den svensk-norske konungen ch hans hus annat än kall höflighet, och att d ett tillfälle, der denna slägt efter ett förEE ERNA IM IS METTE EET AM EES å 1 n tid i höst och derförut. — Vi gingo till