Aftonbladet – 26 januari 1865, sida 3

ri 23 : , i: , luster, som vårt fädernesland lider; hvarom vi sakna upplysning, ty dem se och följa vi hvart. I hän vi vända oss. Men den fråga, som viskola I uppställa och det svar vi ville fordra, det är huru i det har gålt till att våra nördiska fränder ha J lemnat oss i sticket, eller hvartöre den nordiska saken har måst lida ett nederlag, och hvilka ut: igter som visa sig dertill, att den återigen skall sig, visa sin makt ötver folken och bestämma framtid. I veten att känslan för enhet och gemensamhet i norden är likaså gammal som sjeltva dess ; historia, och att tanken på en förening är den ida tråd, som går igenom söndringarne och krigen, afunden och tvedrögten. Men under det jatt den polska sidan af saken har varit vil förstådd och ofta begagnad, har densammas naI turnödvändighet blott varit bemärkt af få intill I dess det ionella lifvets uppvaknande i hela Europa också väckte det till Is här, först naturligtvis hos folkandans egentligaste representanter. skalderna. Från Ochlenschläger och Grundtvig, från Geijer och Tegner utgick väckelsens röst och återföreningens maning. och den studerande ungdomen, ideernas odödliga lifvakt, trädde närmast i deras fotspår. Utan tvitvel bidrog ätven sjelfupphållelsedriften, aningen om det oväder, som drog sig samman söderifrån, till att främja den skandinaviska idens tillväxt hos oss danskar, framför hos våra brödrafolk. Den kamp. som var påbörjad i Slesvig 1842 med prinsens af Augustenborg utnämning till ståthålare och Peder Hjort Lorentzens utstötande ur ständersalen, deriöre att han talte danska och fortfor att tala danska — den kampen var det framför något annat, som dref studenterna här och i Lund till försöket att fortplanta den skan dinaviska rörelsen till Stockholm och Upsala, oaktadt den dåvarande svenska regeringen. likasom den danska. betraktade den med mycket misstänksamma blickar. Ich försöket lyckades öfver all förväntan. Geijer och Thomander knäsatte vårt hopp Men Norge höll sig ännu tyst och kallt. Först genom studentmötet i Köpenhamn 1845 drogs det något med i rörelsen, då Lehmans berömda tal i Ridehuset högt anslog de politiska strängarne. högre än det kongl. danska kansliet tyckte om. Tre år sednare uppfylldes våra aningar. Upp: roret bröt ut och Tysklands armåer vältrade sig öfver oss. Det skedde under och till följd af en allmän europeisk rörelse. Detta medförde flera skadliga följder för oss, men eh gagnelig, nemligen att ehuru den skandinaviska tanken så ny ligen och inom en så inskränkt krets blitvit bearbetad. voro sinnena i Sverge och Norge likväl då ganska mottagliga derför. Först Lunds, så Kristianias och Upsala studenter sände oss sina entusiastiska helshimgar ; de sistnämnde utfärdade ett upprop till sin nation och svenska pressen understödde det, medan ett stort folkmöte i Kri stiania enstämmigt förklarade att Sverge ocl: Norge borde bistå Danmark. Kung Oscar töljde folkstämningen i sina riken. Sedan ett minister: ombyte inträflat den 10 April 1848, berättade han egenhändigt den 4 Maj tör kung Fredrik VII. att han rörande det omtvistade Slesvig ville handla i samråd med de andra makterna, som garauterat det; men ett angrepp på Jutland och öarne betraktade han som eit anfall på Nordens sjeltständighet, hvaremot han skulle bistå Danmark med en kär at 15.000 man. Sverges rikes ständer och Norges storthing, som då voro samlade, beviljade med stor majoritet penningar till rustningar, de förra med ilera bestämda skandinavi ska yttranden, det sednare med ett kallt komitebetänkande, och den utlofvade kåren sammandrogs vid Malmö. 5000 man deraf öfverlördes sedan till Fyen såsom demonstration och stodo der qvar tills vapenstilleståndet i Malmö blifvit afslutadt. Sanningen bjuder oss tillägga, att da vårens rörelse saktat sig, var svensk-norska regeringen mycket ängslig för att indragas i kr get, så att denna demonstrerande kar blef en verksam bevekelsegrund att påtvinga oss det oför delaktiga vapenstilleståndet. Men om mänga at våra landsmän då bletvo svikna och bittert förebradde Sverge och Norge, att icke ha lemnat oss verksammare bjelp, så måste vi, som nu kunnz diverskåda den tidens händelser på större afstånc och med mera klarhet, likväl tillstå, att den mo räliska hjelp, som lemnades oss icke var ringa och att den i förhållande till den skandinavis tankens korta lit och ringa tillväxt den tiden. serhgen var allt hvad vi hade bort vänta. Men i ett afseende var det mycket beklugligt. att konung Öscars oegennytta var så samvelsgrann och hans försigughet så stor, ty ett gynn samt tillfälle gick förloradt att grundlägga en varaktig förbindelse rikena emellan genom fast ställande af arisföljden i Danmark. Det är säkert, att svenska regeringen då sköt tanken derpå ifran sig, ja till och med rådde att söka andra kombinationer och såiunda, mot sin vilja ledde oss in pa en väg, som ännu blott fört tili olycka. Atta år förgingo. Danska helstaten hade blif. vit upprättad först på papperet, sedan i verkligheten, men då den skulle till att pröfva sin ny: jörtattningsmaskin, bragte centrifugalkraften den genast ur sitt esse. Det var vid den tiden son Köpenhamns, Lunds och Kristianias studenter ndra gången drogo till Upsala. Detta täg beecknar ett nytt stadium i den skandinaviska nkens utveckling. Denna gäng var det icke ott skalder och vetenskapsmän, som adopte ade denna id, utan det var äfven Sverges och Norges krönta öfverhufvud; den gången motlogos vi icke såsom ett universitets. utan son tt folks representanter; och huru enkla och nog srannt afvägda än de ord voro, som konung Iscar talade till oss, så var dock hvart och ett itaf dem en oförbehållsam hyllning af den tanke om fört oss till hans hufvudstad. Och det var cke något löst prat, det var icke ett flyktigt igonblicks förbigående rörelse, som hänförde hoom, utan det var hans rena allvar. Genom Vovembertraktaten med vestmakterna var han öst från det ryska tryck, som hvilat öfver hans aders och början af hans egen regering, och 1 ortröstan på den vänskap, som förenade konung redrik VII med honom sjelf och hans äldste . on och tronföljare, trodde han tiden vara inne ! tt införa den skandinaviska idn i det praktika lifvet och göra den till ledstjerna för Norens gemensamma politik. Ty han, som var sin gen utrikesminister, som nästan enväldigt ledde ina rikens yttre politik och egde både sina folks alla förtroende och utöfvade sin ställnings fulla fvervigt på sina rådgifvare — han skret ett alit år sednare ett egenhändigt bref till konung redrik VH — det kom hit den 31 Mars 1857 ch afsändes genast till Fredriksborg — hvaruti an tillbjöd honom en allians och specielt förligtade sig att, så snart tyska trupper öfver2 UA STATT UP) . oe IA 4 ann ae AA 1