Aftonbladet – 21 januari 1865, sida 3

bn för ortodoxien. Vid sidan af ett sådant mera teoretiskt stridssätt har T. företagit de mest omfattande historiska forskningar öfver 17:de seklets kulturlif, sannolikt från början i afsigt att låta dettas företräde öfverglänsa den följande perioden. Under dessa forskningar har dock T. synbarligen kommit till ett helt annat resultat; ortodoxiens klassiska guldålder har alltmer förlorat sitt skinmmer och len nyare tiden, oaktadt sin hedniska signatur, visat sig alltmer förstärka sitt inslag at kristendomens gyllne trådar. Tholucks verk i denna riktning äro: Der Geist der lutherischen Theologen Wittenbergs 1852: Das akademische Leben 1853, 54: Lebenszeugen der lutherischen Kirche vor und während der Zeit des dreissigjährigen Krieges 1859; Dasl: kirehliche Leben des siebzehnten Jahrhunderts: 1861. 62, hvilket sistnämnde arbete man kallat ra. . tionalismens förhistoria; samt dessutom en mängd . uppsatser i Herzogs Real-encyklopädie, — ett verk, i förbigående sagdt, med flera goda artiklar af Tysklands yppersta teologer från de mest skilda riktningar, hvarur eit urval i svensk ötversättning mycket skulle befordra ett sundt teotogiskt studium hos oss. Redan i den första av dessa skrifter yttrade T. för mången då oväntadt: under det en nyssförfluten tid var böjd att för litet lära af 17:de seklets teologi, börjar man nu vilja tillegna sig för mycket derat. I förordet till Lebensz.ugen säger han rentut. att kyrkans gamla goda tid var i flerfaldigt afseende sämre än vår, samt: jag är långt ifrån att instämma med den kontessionalism, som ser samtidens mål i det förgångnas repristination med hull och hår, — denna judaiserande partikularism, som tar till valspråk. en är min dufva och misskänner de charismer, som blifvit gifna andra kyrkor. Tydligen känner Tholuck behof att ej bli förblandad med de krassa ortodoxerna. I nu förevarande bok förklarar sig T. uttryckligen emot den åsigt. som vore rationalismen blott en episod i protestantiska kyrkans historia utan kausalsammanhang med det föregåendt och efterföljande; den vore icke heller en hudsjukdom utan kausalsammanhang med hela ormismens system, utan just ett stycke historia ålunda liksom all historia en utvecklingsfas. i visst afseende en sjukdomsprocess, men 1 annat afseende en normal och naturenlig. Det i der ändhga utvecklingen införda gudsriket har aldrig i någon tid alla sina funktioners absoluta helsa och normala verksamhet, utan alltid blott det successiva nörmandet dertill och detta genom partiella sjukdomskriser alltigenom. Den före: ående tidens ljussidor och ännu mörkare skugg sidor hade förtattaren framställt i en rationzlismens förhistoria. Här visade sig af hvilka ly ten den led och på hvilka sidor framskridandet var ett oafvisligt behof. Särskildt måste det troende subjektet kunna sammangjuta sig med der kyrkliga dogmens objekt, den skolastiska kyrko iärans domnade stelhet måste uppmjukas och befruktas genom det praktiskt-kyrkliga intresset I kedjan af denna utvecklingsprocess är nu äfven rationalismen att betrakta som en länk. Rationalismens förhistoria har visat, hur frår reformationstiden bredvid den sig alltmer i dog: matisk skolasticism aslutande och från den re iigiösa praxis sig aflägsnande riktningen en mera praktisk och dermed äfven dogmatiskt friare ten dens framträdde i den från Melanchthon ut gångna skolan, dels i den reformerta. dels i der alixtinska t ologien. en förelöperska till der sednare pietismen. Trettioåriga kriget bildar er vändpunkt, och knappt var det slutadt. förrä ett behof af reformation i vetenskap och ky sjorde sig gällande mot ett stilleståndsparti, som dels af from vördnad för det bestående, dels ai andlig tröghet ansåg all nybildning som helge rån. Två rörelsepartier uppträdde, förbundna senom gemensamt intresse mot sina motstånare, sins emellan af stridiga skaplynnen. Sean reformationstidens rörelse kommit till afslutning, hade folket hbängifvit sig åt den kyrkliga dogmens objektivitet utan att ha med densamma sammangjutit sig hvarken omedelbart i religiöst känslolif eller medelbart i begreppsuppiattningen. Knappt var kriget slutadt, så vaknade subjektets behof att bli visst i sig sjeli atver sin tro. Så uppväxte ur samma behof pievistaen och jarionaltsmen. ed ungdomlig litskraft uppsvingade sig pietismen och hade Sid 18:de seklets början Bä tre årtionden segrande genomträngt hofven, aristo kratien. presterskapet och folket. Så fort är ortodoxien slagen ur sadeln, da den ej stöttas at regeringsmakten, I hela Tyskland hade den nu iör sig endast hofven i Gotha, Weimar, Eisen:. ch. Coburg, Weissentels, samt svenska regeringen för Pommern och Bremen. Men redan i seklets midt dukade pietismen under för den nya tidsriktning, som jemte honom allt efter trettioåriga kriget vunnit alltmer fottäste, den s. k. upplysningen. Att den sym boliska ortodoxiena döda dogmatism nåst falla tör en liffullare biblisk rättrohet, fanns naturligt; men att äfven denna kunde falla för skickelsens dom och tvingas afträda det vunna herraväldet åt en anderiktning, som kunde ge så föga tillfredsställelse åt det en gång vaknad2 kristliga behotvet. det syntes de troende oförklarligt. Men det är ändlighetens lott, emedan inga dess skapelser äro fullkomliga, att hvarje ändlig period gladt uppblomstrar i känslan af den rätt han har mot den förgångna, men, hunnen till mognad, uppenbarar sina egna brister och dukar under genom dem för att bereda vägen för en ny. Pietismen hade i sin maktfullkomlighet försummat ett stort andligt behot af lika gammalt datum som han sjelf. och detta behof utkräfde nu sjelf sin rätt I allmänhet innehade ock Spener sjelf en långt universellare ståndpunkt, än efterföljarne. Pietismens algrening, hernhutismen, bevarade ock längre lif genom mindre ensidighet. De hade samma mål, säger T., men pietismen sökte ge: nomsalta den bestående kyrkan och hernhutismen bevara för krafulöshet det ur henne utdragna saltet. Francke skref till Bengel, att det var en stor tidsspillan och onödigt att sysselsätta sig med nya testamentets textkritik. Zinzendorf yt trade, att knappt någon ru utkommande bok hade så många fel som bibeln. Likväl befordrade äfven pietismen teologiens framsteg, om än mera negativt, ty vetenskapligheten var ringa. Blott inom dogmatiken kan något framskridande skönjas. Man brydde sig ej stort om de förra kyrkliga auktoriteterna, knappt om de symboliska böckerna. Det praktiska intresset öfvervägde allt: Men härigenom förenklades doktrinen, och sålunda arbetade pietismen den s. k. upplysningen i händerna, hvilken i sunda menniskoförständets intresse öfyerhufvud ville kasta den kyrkliga ballasten ötverbord. Det som längst uppehöll pietismens anseende bland folket var det i denna servilismens tidsålder framträdande kristliga modet att säga sanningen samt friheten irån menniskofruktan. Men så snart pietismen borjade söka hotgunsten. föllo dess aktier, synnerligen sedan den med lismeri låtit fördrifva Wolf! från Halle. Att äfven makten gjorde sig räkning på pietismens beskedliggöreri, visar den honom benägne preussiske kungens råd till kronprinsen, att soka göra folket till goda kristna, emedan han annars ej får goda undersåtare: en preussisk maxim, som ätven i sednare tider förbrödrat hoipietismen och junkerdömet, men som ock ör på väg att ej blott i Preussen, utan i hela Tyskland, uppkalla en religiös storm, som kan boörtsopa de bästa kyrkliga klenoderna och ställa till doms de andliga gårdsfogdar, som för: farit sin hberres egodelar. Upplysmings-periodens grundläggande orsaker anser hy ha varit mångahanda, dock mest kyrkans egen. skuld genom hennes ändlösa trätor och förbiseende af de praktiska behofven. De pietistiska -presternas anspråk blefvo ock alltmer odrägliga. Francke skref ett bref till professor Thomasins, att han ej kunde ge dennes fru nattvarden, emedan hon visat prakt i kläder. Följden blet att T. gielt upphörde att begå nattvar