Aftonbladet – 21 januari 1865, sida 2

ett Gudslån ändå och rolig att ha och gå upp till och se om en söndagsqväll. När Erik kom ned emot Prestsäter, så fick han se en karl gå och slänga och smyga omkring ladugårdarne. Det var icke svårt att igenkänna Niklas. Erk väntade en stund för ait få se honom gå sin väg, men. då detta ej inträffade, gick han slutligen bort till honom och sade: Qvälln, Nikl.s! Det är väl mig du går och tittar efter, kan jag begripa; men jag har verit uppe hos fars-gubben hela eftermiddagen.? Niklas såg ut som om han blifvit obehagligt bragt ur fattningen, men besmnade sig och svarade: Ja, jag tänkte nästan till slut att du var der uppe hos gubben. Erik. Men nu-har jag sett efter dig så länge, att du -må ge mig till att jag iute har tid längre.? Niklas gick och såg sig som oftast tillbaka, om ej Erik tänkte gå in, men Erik stod qvar ute till den andre var utom synhäll. Den fals e lagårds-katten, som går och snokar?, sade hen då för sig sjelf. Me: längt för mer är Abla, än att låta. en sådan glo efter sig. Om den tösungen inte vore så jäf, att allt manfolk tittade ef:e henue, och så fritalig, så — — fast, dei ir inte lönt, och det är så godt som dei ir)? — — Qvälln, husbond! Hur har I det i qväll?? rågade han derefter i det han lät upp lörren, lyfte af mössan och trädde fran ill sängen. ?Nu ser I rent karlevullen u: och rätar käckt på er? Jag tänker väl att jag snart rätar ut n.g för all tid, Erik!? svarade Herlog. Och väl så godt vore det! Mig kundeinsen själ sörja, om inte gossungen här, oci let cick väl snart om det också, tänker jag. Jan fick snart en annan far. Till des: kulle du bli det, Erik, låfva mig det!? ?Käre husbond! hur kan det komma et: ådant humör på er nu, när I är längt frac: kare än I på tid varit?