Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 3

Något annat mål hvarken kände de eller sökte de, än — lättjan. Lättjan och vandringslusten i och för sig sjelfva utgjorde alltid målet. Flickan, hvilken kom och gick under det furstliga namnet Albertina, var redan som barn ovanligt ferm och färdig i att spå och uppenbara förborgade ting. Rätta användandet af drakeblod och andra hemlighetsfulla medel för ungnöten kunde hon äfven meddela. Och först och sist kunde hon ådagalägga en flytande välalighet i den jämmerfulla, salvelsefulla tiggartonen. Alltid hette det att de voro på väg från Finnemarken till Norge, ehuru denna omväg var ganska onödig, särdeles om de med kärleksfull otålighet ständigt hade att uppsöka en gammal mamma, en pappa, en morbror eller farbror, hvilka personligheter dock aldrig behagade komma till rätta eller, om de understundom gjorde det, snart beheagade förkomma igen. Gunerus Friberg — den tiden aldrig bekant under annat namn än gossen med flickan? — var långt mindre försigkommen i färdigheten att duka fram en slägthistoria med dess sorger och motgångar, alluid ny för hvarje gäng de infunno sig. Aldrig var han heller den som tiggde ulldottar, tygbitar, mat eller strumpor, såsom hans följeslagerska hade för sed. Deäldre i huset tästade derföre mindre vigt vid honom, än vid flickan; men barnen deremot voro räddast för gossen, ty om föräldrarne gingo ur stugan en minut, så knöt han alltid handen åt barnen, sade de, slog mössorna af deras hvitbåriga huvuden eller hade andra mordiska tecken tör sig. Vid en marknad blefvo de första gången fasttagna för en mindre förseelse, och efter den betan hördes på långliga tider tarta