Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 3

denna fjelltrakt allt emellanåt ett par barn af den mörka stammen, en gosse och en flicka. Någon gång kommo de öfver fjellen i sällskap med den arma vanskapta och den gamla hexan, hennes moder, men annars kommo de ensamma i hvarandras sällskap eller på sin höjd åtföljda af en halfvuxen yngling, som uppgats heta Alexander och vara gossens bror och som äfven liknade honom, som det ena bäret liknar det andra. Dessa två små deremot voro ej syskon. Man kunde döma till det, icke blott af deras olika färg och ansigtsbildning, flickans mera gul och af den mongoliska eller lappska typen, gossens mera brun och med något mera af den göthiska ansigtsbildningen. Man slöt deras brist på blod sförvandtskap äfven deraf, att de voro så sällsynt eniga, med en sådan inbördes tillit och i ondt och godt bepröfvad vänskaplighet, som är sällsynt bland de genom blodsband förenade medlemmarne af denna race. Det ensamma, kringirrande, svarta, men vackra lilla paret utgjorde en allmän förundran och förlustelse der de visade sig, och de voro den tiden gamla bekanta nästan i de flesta bondstugor i fjellbygden. Flickan, ehuru något år yngre, syntes ha en på samma gång moderlig och beundrande känsla för sin kamrat, under det denne, redan något vårdslöst behandlade he ne mindre som en jemnlike, än mera med den gynnade höfdingens nyckfulla tyranni. De kommo och gingo, såsom i ett tittskåp små taflor aflösa hvarandra. Nu är flickan med gossen? — eller längre from — nu ör gossen med flickan här igen!? — hette det, och vänligt mottogos de till en början under sia flytttågelståg. De hade iintet begrepp om annat, än att det hörde tiill deras natur att vandra så.