Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 2

gr rr rn gången, men Gud vet huru det hängde till sammans. Margreta hade trängt sig fram bland be kanta från det ena ständet till det andra då hon efter att länge hafva sett sig om slutligen fick se Gunerus Friberg, helgdags. klädd med en mössa med uppvikta brätten. I varm och lefvande vacker. Nära intill vid en pepparkakskista stod en ung, ljuslätt och högväxt qvinna med fina drag och herregårdsställ på kroppen, klädd liksom litet förmer än vänligt bondfolk, i en Koppa med snören och en ljusblå silkesduk på bulvudet. Hon ackorderade med pepparkaks-gumman om ett par peppar kakshästar för barnen derhemma. redvid henne stod hennes unge, reslige mun, ett hufvud högre än allt folket och småmyste så sturskt och förnöjdt, då han såg huru alla vande ögonen efter husöran hans. Margreta undrade om Gunerus kände dem; men nej, han hade blott händelsevis stätt bredvid och då iätt vexla ett par sluntur ät dem samt derigenom äfven ett par ord. De unga makarne begålvo sig derefter till Skarins stånd, der hon frågade efter en ny blå silkesduk. Den kom fram och kosade 7 rdr. Hon ville ha den för 5, och slutligen sade bodbetjenten, att efter Clara — mor Clara bevars! — var så god och kom ihäg honom och han mindes henne, sedan hon tjente på prestgården, så skulle hon 1å den för 6.7 — Då förstod Margreta att det var den myndige Bränna-husbondens unga hustru, prestgårds Clara, som en tid njals så mycket om i gr försemlingen ;ch som hon s: olts hede öuskat nit 1å se. Mörgreta gick vidare; ty hon märkte att Junerus stod och såg sig om, som om ban ntat och spejat elter någon. Slutligen ; är hon gått ett stycke och fullgjort nägra )