Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 2

träder som låntagare och tager för gifvit jatt alla kassakistor skola stå honom öppna, -så kan han möjligen mötas med svaret-Jär ni så vik så borde ni hafva ordnat edra af-Ifärer så, att ni alltid hade någon del af eder Jörmögenhet i form af disponibelt penningkapital. Den rike lånesökanden kan derjemte blifva underkastad förödmjukelsen att få se vida mindre rika individer än han vara i rItillfälle att både disponera det penningkapital som han saknar och att kunna erhålla lån, som blifvit honom vägradt. Vid närmare begrundande och isynnerhet om man är fullkomligt opartisk, bör man finna, att det hvarken kan eller bör vara annorlunda. Den bank, bankir, eller penningmäklare, som vid knapp penningtillgång kan disponera pengar till utlåning, mäste företrädesvis betjena dem, med hvilka affärer redan till ömsesidig båtuvad äro inledda. Den rike mannens uppträdande i en ogynnsam tid bevisar bloti, att han icke ansett sig det allra ringaste behöfva fästa afseende på kon unkturen, utan trott allting böra stå honom till buds, då han sjelf behagade. Har han dertill den oförsigtigheten att illa välja de negociatörer han för sina operatioJner anlitar, så kan uti blotta sättet, hvarpå han söker begagna sin kredit, hgga något så bakvändt, att sjelfva hans rikedom och rörmöåga att honorera sina förbindelser derigenom i viss mån ifrågasättas. På enahanda sätt kunna stater, lika väl som individer, vanvårda sin kredit, genom .Jatt utan allt afseende på korjunkturen uppträda som låntagare vid en tidpunkt, då det är bäst att intaga en afvaktande stållning. Värt eget land lemnar ett larorikt exempel på, huru en stats kredit, som med skäl kan kallas utmärkt i afseende på den obestridliga förmågan att fullgöra ingångna förbindelser, kan skadas genom att förbise ulla de omständigheter, som räknas till kreditens handhafvande. Vära läsare känna nogsamt huruledes man vid sistlidne riksdag diskuterade länge och väl om det skulle blifva 32 eller 35 millioner rdr, som borde upplånas; huruledes riksgäldskontorets fullmäktige ej ansågo sig ens preliminariter böra inleda underhandlingar om de 32 millioner rdr, som voro alldeles gifna; huruledes, sedan ändtligen allt var skrifvet och till punkt och pricka inprotokolleradt, fullmäktige ansågo bestämmelsen, att ålminstone ett veckosammanträde bör hål. las, vara liktydig med att endast ett veckosammanträde borde ega rum; och ändtligen huruledes hrr fullmäktige höllo före, att äfven om den engelska marknaden, enligt både ständernas och allmänna opinionens uttryckta önskan, borde försökas, för detta ändamål uteslutande skulle anlitas — tyska negociatörer! Resultatet blef och kunde ej gerna blifva annat än ett komplett fiasco. Det goda torde dock härflyta af hvad som timat, att vid kommande upplåningar ständerna uppdraga åt regeringen sjellva negociationen, hvaremot riksgäldskonforet fortfarande torde få utfärda obligationerna och liqvidera statsskulden. Detta är och onekligen det huf: vudsakligaste ändamålet med riksgäldskontoret och något hinder för ett dylikt sätt att gå tillväga finnes ej uti grundlagen. Härmed skola vi emellertid icke nu omständligare sysselsätta oss. Sedan fullmäktige funnit alla försök att upptaga ett amorteringslån fåfänga, vidtogo de den enda åtgärd, som borde kunna Hrägakomma, nemligen att upptaga ett tillfälligt lån att återbetalas inom 3 år. Man måste erkänna att detta var att föredraga tramför det ifrågasatta alternativet, att under ett års tid hjelpa sig fram med vexeltrassering på 3 månader i sender med omsättningar som brukas i vanlig blankokrelit. Skulle emellertid någon, icke ens den af eruvägsyran mest angripne vid sistlidne uksdag, kunnat föreställa sig, att svenska tatens kredit skulle så kuuna vanvårdas och att de, utan allt tillbörligt afseende på bliivande pennisgekonjunukturer, fattade besluten om ny upplåning skulle medföra sålana följder, att Sverge skulle såsom nu kett behötva betala 712 procents ränta! Af allt detta borde framgå såsom naturföljd, att vi måste se tiden an, innan 1 änyo uppträda såsom låntagare. De areten, som för allmän räkning äro under ednaste decennier utförda, äro sådana storerk, att man har rätt att fordra det naionen får några ögonblick att hemta anan efter deras uttörande. Att uppskjuta Il upplåning för statens räkning under nåa är skulle otvifvelaktigt lända till förtrandet af statens kredit, på samma ång som det blefve en möjlighet att reasera allmänna hypoteksbankens id6. När amdeles det visat sig, att svenska Ppaperen stigit och konjunkturen för upptaandet af amorteringslån blifvit gynnsamare; fortsätt då både upplåningen och de ;raf beroende arbeten, hvilka aldrig kunna ifva så produktiva att de böra utföras med nningar upptagna till 712 procents ränta. Aktieföretag och aktiesvindel. Dan alls. 4 1) sn