Aftonbladet – 14 januari 1865, sida 3

LITTERATUR TIDNING Innehåll: Fryxell, Berättelser ur Svenska historien. 34:de delen. — Geffroy, Gustaf III och franska hofvet. — Berthil v. Lillie, Qvinnans snille — R.v. Numers Agatringen. — Fotografier af det fordna Upsalalifvet. — Periodiska Skrifter i landtbruket. — Norska Skrifter. — Litteraturoch konstnotiser. Berättelser ur Svenska Historien, af And. Tryzell. — Trettiofjerde delen Stockholm på L. J. Hjertas förlag 1864. Sent omsider börjar nu historiens breda dager falla äfven öfver frihetstiden. De förut så dunkla och dimmiga dragen antaga allt bestämdare konturer, och vi kunna göra oss en temligen fullständig och från förutfattade begrepp fri föreställning om den sanna arten af denna i så bjert motsatta färger utmålade tid. Vi säga med flit temligen?, 1y ännu hafva flera vigtiga källor för ett fullt opartiskt och flersidigt bedömande af densamma ej upplåtits för historien. Så nämner förf. särskildt, huru han, oaktadt flera gånger gjord begäran, ej kunnat erhålla tillträde till arkiverna på Ljung och Olivehäll, de Fersiska och Gyllenborgska stamgodsen, som otvifvelaktigt innehålla rika bidrag till belysningen ar Hattpartiets inre historia från denna tid. Det är ej omöjligt att enskildta drag deri genom dessa arkivers öppnande för iorskningen skulle kunna erhålla ett något förändradt utseende, och handlingar, som nu synas tvetydiga, framstå i en annan dager, och det borde derföre vara ej mindre i dessa familjers än i historiens intresse att de öfverlemnas till granskning åt den lugnt och allsidigt pröfvande forskaren. Men, som sagdt, äfven utan dessa kunna vi med de kälor och bearbetningar vi ega att tillgå se temligen klart in i tiden. Der möta vi först bilden af Arvid Horn: så betydligt reser sig hans gestalt öfver alla de andras. Både Malmström och Fryxell låta oss i honom se en statsman, om också ej af Axel Oxenstjernas dimensioner, dock af samma allvarliga och fosterländska art: oegennyttig, klarsynt, energisk, sättande fäderneslandets väl framför allt. Djupt beräknande och statsklok, glömde han dock eller, rättare sagdt, förbi såg han en faktor, som ingen sann statsman kan stafflöst lemna ur sigte — natio valkänslan. Sedan han först närmat sig Frankrike, afslöt han, efter att af denna makt ha erfarit prof på dubbelhet och opålitlighet, i en för sig olycklig stund, ett förbund med Ryssland. Från detta ögonblick var hans makt bruten och hans fall, om det också ännu dröjde några år, säkert. Folket såg ej de politiska skälen, endast handen räckt åt den så djupt och blindt hatade fienden. Det blef lätt för hans personliga motståndare, ehuru honom oändligt underlägsna i karakter och duglig het, att i högsta grad uppreta folkmeningen mot honom och med stöd af denna skredo de till det sista anfallet, Detutfördeg, som