Aftonbladet – 14 januari 1865, sida 3

har väl icke derföre blifvit mindre bestämdt och kategoriskt, och om den politiska regionen härstädes kände sig mindre direkt träffad deraf, så har det ultramontana lägret öfverväliigats af vanmåktig harm öfver Tuileriernas svar på encyklican. Såsom bekant är, har enligt konkordatet staten i Frankrike bibe bållit rättighet till öfveruppsigt i fråga om den romerska kyrkan, och påfliga påbud kunna icke erhålla giltighet och verkställas i Frankrike, så framt icke statsrådet godkänt dem. Men påfliga påbud verkställas i orm af statsöfverhufvudets dekreter, hvilka då kungöras i Monitörens officiella afdelning. När nu justitieministern, med förbehåll af statsrådets pröfningsrätt, utfärdat ett cirkulär till erkebiskoparne och biskoparne om jubileet, i hvilket det utan or svep förklaras, att staten förbjuder dem att i deras instruktioner till det dem underlydande presterskapet och i deras skrifvelser till de rättirogna inom deras dioceser upptaga encyelicans text och förteckning r på de genom densamma anatematiserade åttio satserna, emedan dessa handlingar strida mot de grundsatser, på hvilka kejsarrikets författning hvilar — tillfogar han det ultramontana presterskapet på alla trakter ett mycket svårt -lag, hvilket måste bli desto sännbarare. som ministern på samma gång uppmanar biskoparne att hefalla deras presterskap att vid förkunnandet at det i encyclican föreskrifna jubileet (genom hvilken rent kyrkliga aflatutdelningsakt, som skall prötvas! af statsrådet, ingen invändning hittills gjorts) afhålla sig från allt tal, som kan gifva upp hof åt beklagliga tolkningar. Franska regeringen har således upptagiu den af påfven kastade handsken mot 1789 års grundsatser, hvilka tjena det Napoleonska kejsarriket till grundval. På samma. gång pälven vid nyårsemottagningen i liom välsignade fransmännens kejsare såsom sin högsinnade beskyddare, uttärdar ?kyrkans äldste sons? justitieminister ett cirkulär, som utan tvifvel betecknar en vigtig vändpunkt i förhållandet mellan Frankrike och den romerska curian. Septemberkonventionen har härigenom tagit ett steg framåt i sin af historien utstakade utveckling, och den glädje, hvaraf Österrike betogs öfver kejsarens diplomatiska återhållsamhet på nyårsdagen, måste betydligt uppgrumlas genom denna oväntade konflikt. Försoningen med Frankrike har dessutom icke gått framåt. Det hade varit fråga om, alt österrikiska sändebudet i Paris, furst Metternich, skulle såsom utrikesminister efterträda grefve Mensdorff-Pouilly, hvilken hittills icke mera än sin företrädare, grefve Rechberg visat sig vuxen den sluge hr von Bismarck. Skenbart skulle derigenom visserligen ett bättre förhållande till kabinettet i Tuilerierna återställas; ty furst Metternich går och gäller för en varm anhängare af den fransk-österrikieka alliansen. Men det skulle dock snart visa sig, att derigenom ingen väsentlig föränding skedde. Hofkamarillan står fortfarande fast vid fördraget i Zärich af den 10 Nov. 1859 och tänker icke det ringaste på alt erkänna status quo i Italien, på hvilken grundval man skulle kunna underhandla med Frankrike. Härtill kommer, att man till och me: genom ett blott skenbart närmande till Frankrike fruktar förlora Preussens understöd i framtida italienska faror, och något ministerombyte, hvilket skulle göra ett oangenämt intryck i Berlin, har derföre tills vidare icke blifvit af. För öfrigt råder nu en viss spänni: g mellan Osterrike och Preussen, och Independances underrättelser från Paris, enligt hvilka en uppgörelse skulle ha blifvit åvägabragi mellan dessa bäda länder om att i SlesvigHolstein insätta hertig Fredrik med för Preussen gynnsamma vilkor (preussisk garnison i förbundsfästningen Rendsborg, p:eussisk marinstation i Kiel) sakna all grund. De preussiska kronsyndici studera arfsanspråken och skola i bästa fall endast tillerkänna hertigen en del af besittningsrälten, men ingalunda ett grundadt anspråk på hertigdömena i deras helhet. Från Berlin har det tillräckligt blifvit antydt, att man derefer skall till de slesvigholsteinska ständerna framställa frågan om de vilja höra tillsammans och derigenom ställa dem i qvalet och valet mellan sönderstyckning eller annexion. Vi äro i alla händelser låvgt ifrån en sådan lösving, som de förhastade underrättelserna från Paris förutspå.