Aftonbladet – 14 januari 1865, sida 3

huset, såväl i adelns plena som i hemliga utskottet, som striden utkämpades emellan de båda partierna. Må dock ingen som vill göra sig ett begrepp om riddarhusdebatterna för hundra år sedan låna sina föreställningar härom från vår tids lugna och regelbundna sessioner, der allt äfven under de hetaste debatter försiggår med den fuilkomligaste ordning. Vårt riddarhus hade under förlidet sekel — och i synnerhet nnder den nu ifrågavarande tiden — mera likhet med en polsk än en svensk riksdag efier våra dagars sätt. De mest stormiga uppträden hörde der, snart sagdt, till ordningen för dagen; talare drogo värjorna mot hvarandra, partierna ordnade sig ej sällan till batalj och landtmarskalken måste mången gång, sedan han slagit sönder klubban under fruktlösa bemödanden att göra sig hörd, kasta sig emellan de stridande. Hattarne hade till och med uppsatt och organiserat en formlig trupp af unga slagskämpar, den se. k. Lagercrantzska frikåren, för att skrämma och nedtysta sina motståndare. Dylika medel och andra ännu sämre fläckade Hattfarnes seger. Den vanus dock. Den gamle oböjlige Horn — indeclinabile cornu, som han kallades i tidens amfletter — böjdes till slut och måste afgå och Karl Gyllenborg vann sitt så länge och med anlitande af alla partiintrigens och partiyrans vapen eftersträfvade mål. ?Jug har tjenat konung Carl XI och Sverges riket, yttrade med stolt sjelfmedvetande den afgående gamle statsmannen, men dessa tider böra hafva en grefve Gyllenborg. Hr Fryxells skildring är rik på intres-. santa drag, som karakterisera tiden ochl. personerna och utmärkas af ett tydligt be-l mödande att tfördomsfritt bedöma bäde saker och personer. Att den ljusaste dager dervid kommit att falla öfver Mösspartiet är väl någonting som ej skall förvåna någon, som är aldrig så litet förtrogen med denna tids historia. Gustof III och Franska hofcet, af Å. Geffroy. Öfversättning af Victor Pfeiff. Upsala, hos Esaias Edquist. Den genom sina studier och arbeten öfver svenska och skandinaviska förhållanden bekante författaren har här, till stor del efter hittills outgifna handlingar i de franska arkiverna, skildrat Gustaf III:s förhållande. till Frankrike. Det intressanta arbetet, som annu fortgår i Revue des deux Mondes, kommer att i öfversättningen upptaga två häften, hvaraf det första nu utkommit. Det sednare, hvilket redan är lagdt under pres-! sen, utkommer så enart förf. hunnit afsluta sitt verk. Qvinnans snille. Af Berilil Lillie. Svenskt original. (Stockholm, Ad. Bonnier, 1864.) Samma pseudonym, under hvilken utan tvifvel en författarinna döljer sig, har för icke längesedan äfven utgifvit en annan berättelse, Sexton anor. Om vi ej alltför mycket bedraga oss, ha vi här ea lärjunge af iru Schwartz framför oss. Men vi kunna ej undgå att uttala det omdömet, att förf. ännu har långt qvar, tills hon när sin förebild. Hennes karaktersteckning och motivering vittna om mycken osäkerhet, och hennes boplänkning af händelser och situationer är så konstig alt man har svårt att komma till rätta med den. En abrupt stil, full af Pryck? och episoder, kastade huller om buller, nästan som i en skräplåda, göra att läsaren har svårt att sträfva fram till slutet. Men enskilda ställen äro skrifna ej utan talang? en viss nobelhet ligger utbredd öfver det hela, och rätt mycken beläsenhet framlyser derur. Korrekturet har blifvit illa skött: förvillande tryckfel, öfverhoppade meningar och dylikt möta ej sällan. Man läse: gracernas syster för Gracehernas, Listig Guttern för Hertig Guttorm, än Stattelsmarker, äv Hartelsmarker 0. s. v.. och med skilnaden mel-l. lan —dt och —Lt såsom verbaländelser tyckes korrekturläsaren (eller förf.?) ej varit alldeles förtrogen. Vi anmärka detta särskildt, emedan lyckligtvis på sednare tider korrektheten i vår bokpress alster börjat mera höra till ordningen. Agatringen. Af Hedvig v. Numers, född Ehrenstam. (Stockholm, J. J. Flodin, 1864.) I detta arbete har svenska allmänheten säkerligen mottagit det sista af den talent fulla, numera aflidna författarinnans hand. Det vittnar om den förlust, svenska litteraturen lidit genom hennes bortgång; hon var nästan den enda bland våra många ro manskrifvande damer, som sysselsatte sig med den historiska novellen och gjorde det med framgång. Berättelsen Agatringen rör sig kring de förhållanden, som närmast fö regingo och voro samtidiga med Anjalaförförbundet. Konungens och flera andra framstående historiska personers figurer gifva relief åt den särdeles lyckade teckningen af dåtidens aristokratiska lif i hufvudstaden och på landsbygden. Hvad man isynnerhet måste beundra är det fotografiskt noggranna återgifvandet af samtalstonen och den nobla hållningen hos det gustavi.nska tidehvarfvet. Naturligtvis knyter sig denna skildring till några kärleksoch familjförhållanden ; mev äfven dessa äro lyckligt funna och intrigens träd rör sig framåt med säkerhet oeh ledighet. Härtill kommer en liflig, ofta vackert målande, alltid ytterst vårdad och elegant stil, som gör läsningen angenäm och under: hållande. Hvad vi skulle vilja anmärka är en i början nog märkbar bredd i skildrin gen; men detta fel försvinner allt mer mot slutet. Äfven upplösningen har något otillfredsställande, är ett misstag i den politiska rättvisans skipande. Men det är dock ej så stort, att det allt för mycket förtager det i öfrigt angenäma intryck novellen efterlemnar. Fotografier af det fordna Upsaldifvet. Profkort. (Upsala, 1864. 49 sidor 8:0). På dessa blad har en synbarligen qvinlig hand tecknat några minnen från den nu förfjutna tid, då Upsala egde så många iramstående personligheter. I detta profkort finna vi anteckningar om Geijer, Atterbom och Hans Järta. Det meddelade framställer visserligen ej dessa män inågen väsentlioen nv dacver: men det är dock af intresze