Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 3

slickar, de komma ånyo fram — de nalkas — nu komma de straxt i skotthåll — nej! iu äro de åter tusentals fot aflägsna. Glada, köna djur! Hvarföre lurar skytten mea odet i dödens synrör på din sorglösa lek land undren af denna vördnadsbjudande ippenbarelse uf Skaparens allmakt? Så frå;r man sig ovilkorlige: då man första ängen ser det behagliva djuret i sin fria örelse. Nästa ögonblick — skjuter man, ch ett bomskott grämer, liksom om man Idrig känt någon slogs medömkan! Det andra slaget eller jagt på lur?, då nan smyger sig på vildbrädet, är vida vådigare och gifver mera sällan utbyte, men ordrar naturligtvis mindre besvärliga förveredelser. Det är dock ej rådligt att var ärre än tre tillsammans på denna jagt, helst om icke alla äro hemmastadda med less möda och vådor, ty det kan lätt hända, utt lifvet råkar i den ögonskenligaste fara, eh blott genom kamratens mod och sinnesvärvaro kan räddas. — Se här en berät else, som kan gifva en klar föreställning ym de rysliga farorna af denna jagt och om upjägarnes beundransvärda rådighet. Unler en af mina resor i Schweiz hade jag on gång från Meijringen en utmärkt förare jfver Berner-Obearland, hvilken i sina ynre år varit ortens skickligaste och djerfvaste stengetsjägare, men hvilken för all. lid afstått ifrån denna sin käraste sysselsättning, sedan han inför sina egna ögon sett sin bäste vän nedstörta utföre en omätlig afgrund samt spårlöst och för alltid försvinna deri. Denne berättade bland annat att nyssnämnde vän och han sjelf, som då var yngling, en vår begifvit sig ut på gemsjagt, under flera dagar jagat med otur, derjfver blifvit förtretade, och beslutat våga lt för att ej hemkomma utan byte. De hade slutligen spårat en präktig st nge inne mellan tvenne armar af en gletscher. Men huru komma dit? Att nalkas vare sig ofvan eller nedanifrån var en omöjlighet. Blott en lång, spetsig, isbetäckt fjellrygg ledde nära till stället. Sammanbundne med ett starkt tåg om lifvet begynte nu våghalsarne krypa långsåt denna hala fjellkamm. len äldre före, den yngre efter på omkrins 20 alnar. Det halsbrytande i företaget öf. verväldigade likväl snart den mindre er farne ynglingen: öfverspändheten gaf viks för rädslan, och med modet vek äfven plötsigt sinnesnärvaron. Han gaf till ettanskri — och föll! Ingen möjlighet syntes till räddning; — en afskedssuck till hemmet ch så svimmade han. Gud vet, huru länge han sålunda var ifrån sina sinnen. — Ändtligen vaknade han. — Förunder igt, han hängde oskadad qvar på fjel et, några alnar under dess högsta rygg och med det räddande tåget om lifvet Han lyssnar nu med ängslan. Han bedra. ser sig ej; rop ifrån en välkänd röst ni hans öra: Var ej rädd, jag bildar säke motvigt!? Och så var det också! Snabb som blixten hade vännen icke blott märk faran, utan uppfattat den i hela sin vidd Han kastade sig sjelf lika snabbt, och met en nästan otrolig själsnärvaro, ned öfve motsatta branten — och der hängde nu båda på hvar sin sida. Fortsättningen lå ter lättare fatta än beskrifva sig. Korteli sen; efter många ansträngnisgar och myc ken ångest råkades vännerna ånyo, uppt å spetsen och voro glada att med lifve behål:, om också utan byte, kunna åter vända hem. AR a RR mr Ar