Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 3

notsatta branten — och der hängde nu våda på hvar sin sida. Fortsättningen låer lättare fatta än beskrifva sig. Kortelisen; efter många ansträngnisgar och myccen ångest råkades vännerna ånyo, uppe vå spetsen och voro glada att med lifvet behål:, om också utan byte, kunna återvända hem. Det första drefvet var ej lyckligt för mig, y jag fick intet djur inom skotthåll, ehuru jag såg ett dussin och ehuru jag kröp så vära branten jag vågade. Tre djur fölloj vå andra håll, och skotten skallade bland jellarne med långa, mångfaldigt brutna iterljud. Alpernas örnar skrämdes ur sina nästen och kretsade i luften öfver våra mufvuden med spejareblickar efter rof. Vi stego efter en kort rast ännu högre. Jag blef nu ställd på en så brant sluttning, utt jag blott med största möda kunde hålla nig fast. Hohenadel följde mig och höll mitt ena gevär, ja, jag måste visst aflägga len ödmjuka bekännelsen, att han äfven, völl i mig sjelf, innan jag med klackarne ch alpstafven lyckades förskaffa mig något så när fotfäste. Drefvet började från ansat häll. Ny, lika herrlig och storartad itsigt — ny, lika högtidlig tystnad, af insen hornlåt, intet skott afbruten. Efter ;n god halftimmes spänd väntan, och när oppet redan började svika, höres plötsligt ett prasslande under oss bakom en stor sten. Vi lyssnade med fördubblad uppmärksamhet och under graflik tystnad. Nej! intet. Åter två minuter — två långa, vänans minuter! Och nu, se der en präktig sems långsamt smygande knappa hundra; alnar framför och under mig med uppmärksamheten uteslutande riktad nedåt, ät drefvet i dalen. — Fattning! — Lägg an! — Sigta ej för högt, hviskade Hohenadel. — Fyr! — Djuret snubblade, venstra bogen var träffad, men för långt ned. Ett nytt skott i bakdelen af det flyende djuret, som nu öfverväldigadt af smärian stannade och hemtade andan med förskräckelse, osäkert hvarifrån skottet kommit. Fort hit med det andra geväret!? Ett tredje skott på omkring 150 alnar. Djuret föll träffadt i främre bogen jag tror den högra, ty det hade vändt sig något under flykten. Jag hörde huru det ömsom ramlade, ömsom kröp under ett vrålande läte utföre branterna och bland nedrullande småstenar. Jag hade ännu ett skott qvar. Jagtfebern började öfverväldiga mig, och berötvade mig den lugnare besinningen; bortkastande alpstafven och begagnande dubbelbössan såsom käpp började jag af alla krafter sprioga uuöre. Lyckligtvis hejdade mig en ojemnhet i marken, en buske eller en sten, hvad vet jag, i det ögonblick då jag bäst behöfde det, — och jag lyckades sålunda tå det fjerde skottet på djuret, som krälade undan åt en svårt tillgänglig bergsbrant, under dödsängest och med blode: frustande utur näsborrar och mun. Denna kula gick genom hjertat och nu blåstes: Alles Todt?, som upprepades tiofaldt. Detta var det enda djur som under sednare drefvet fälldes. Vi hade fått fyra innalles; mitt var det största: Ein capitaler Bock?. Hufvudet, med sina präktiga och behagligt böjda horn, sina spetsiga öron, sin vakna bick och sin fina nos, lät jag upp: stoppa och förvarar nu i mitt hem. Med pläcde betraktar jag det rätt ofta. Dock ehöfves icke denna yttre påminnelse om en af de skönaste och behagligaste jagter. i hvilka jag deltagit, en jagt, som för os svenskar är sällsynt, och hvarom jag der före trott, att det kunde intressera tidskrif tens läsare att erhålla ofvanstående på erfarenhet stödda, ehuru korta och ofull ständiga meddelanden. Jemförelse mellan undervisningens omfång för civilingeniörer vid Kongl. högre ar tilleriläroverket å Marieberg och vid Kongl. teknologiska institutet. Till Redaktionen af Aftonbladet. Då personer i allmänhet, till och med de, sor borde hafva reda på förhållandet. hafva en falsk föreställning om de kunskaper som inhemtas vic teknologiska institutet. synnerligast i civilinge niörskursen. och elever vid utgången från insti