Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 3

cet der han med sin matta lykta i ena hund, in Alpstaf i den andra och sin bössa öfver skuldran vandrade framför oss på den remska, spårlösa fjellbranten, men han inaf dock ett förtroende, som tusende ord cke förmått uppväcka ho30ss. Länge gingo vi tysta. Allvarliga, nästan hemska tankar och intryck öfverväldigade oss. Der reste sig kolsvaria Alper på båda sidor om oss; ill höger så tätt invid, att vi kunde vid röra fjellväggen, till venster deremot litet längre bort. Under oss, vi vågade knappt undersöka huru nära, gapade ett bråddjup, och en fjellström lät höra sitt brusande svall dernere med allt svagare ljud allt eftersom vi hunno längre framåt och uppåt på vår ensliga vandring. Öfver våra hufvuden brunno några tysta stjernor på fästet, medan mörka dimmor spöklikt irrade kring Alplopparne eller svälfvade nedåt branternas jättelika formationer. Det blef nu at vigt att noga följa vår vägvisares fotspår, ty att mista sitt fotfäste hade varit att tuga farväl af både höjd och klyfta; också gingo vi beskedligt uppmärksamma, särdeles till dess vi hunno vänja oss vid det ovanliga i vår nattliga färd. Efter en timme smög sig len första gryningen ned öfver Alperna. Olyckligtvis stego töcknen samtidigt, himlen mulsade och ett tint kallt duggregn föll inder en stor del af förmiddagen och försvårade jagten. Sednare på dagen blef väret dock bättre, och solen visade sig stundom. Vi hade gått utan uppehåll och så opåräknadt fort, att vi lyckades öfverraska vära agtkamrater innan dessa ännu hvad man sullar fått sömnen ur ögonen, och vi voro le som påskyndade jagtens början, i stäl et för att fördröja den. Kockan omkring half 5 voro vi på väg uppåt Bodiberg. Växtigheten aftog mer och mer. Långt och rodigt Alpgräs och buskar klängde sig fast bergsklyftorna. Alpernas flora är mycket vik, och om jag vore botaniker, skulle säsert många blad kunna fyllas af beskrifninsar härom Bland de mest omtalade Alpblommor kan jag dock ej undgå att nämna Edelweiss, i anledning af det romantiska doft, som i flera bemärkelser tillhör denna sällsynta blomma. Den växer högst upp på jellen, på de farligaste branterna, är derföre mycket efterlängtad af dalens tärnor, och ännu mer eftersökt af de raska ?fjell vossarne, hvilka för hopsamlandet af en Edelweissbukett trotsa faror, ja, stundom döden. En blomma till att pryda en älskarinnas barm är värd mer än lifvet i mänsen ynglings ögon, och väl att så är. Men till saken: vi klättrade uppför särdeles skarpa branter under ytterligare en timme, och anvlände slutligen till en fjellrygg ungefär 6000 fot öfver hafvets yta, längs efter hvilken vi blefvo utposterade med omkring 100 å 200 fots mellanrum allteftersom större stenar eller små buskar gåtvo skydd. Denna kam var på sina ställen så skarp och brant, att två personer knappt kunde få rum på en och samma post. En hvar hade svårt att hålla sig qvar orörlig och med bössan i hand; ännu svårare den af svindel besvärade. Taflan, som upprullade sig framför våra blickar, var emellertid en af de herrligaste. Under oss på omkring 100 alnars djup en klyfta, genom hvilken med frustande dån glacierernas nyss smälta isvatten arbetade sig fram. På motsatta sidan en platå något lägre än vår fjellrygg och sluttande mot venster, samt hvars brant närmade sig på omkring 60 å 50 alvar. Åt höger höjde sig bergen hastigt, äfven på andra sidan platån, efter en lindrig buskbeväxt sänkning, så att de högsta omgifvande bergen, här och der skimrande af snö, kunde anses uppnå inemot 7000 svenska fot. Kallt regn och varma solstrålar omvexlade med hvarandra, och med dem vexlade äfven den storartade taflan i färgton och belysning, så att den tysta väntans långa timme förkortades. Obeskrifligt pittoreska togo sie Alpjägarne ut med sina gröna befjädrade hattar, sina gråa rkjutrockar?, (?Schiitzen-Joppen?) sina nakna, solbrända och senfulla ben, samt sina tätt åtsittande gåter och snörkängor. De hafva bössan öfver skuldran, men med blixtens snabbhet ligger den till säkert öga; de hafva i båda händer sin långa alpstaf för att vid vandringen nedåt eller långs efter en brant sluttande, skroflig bergsvägg vinna stöd mot den öfre sidan ) af marken, men — synes något vildbråd, eller höres något misstänkt — genast kastas den mot axeln och händerna fatta geväret. Dessa Alpernas söner hafva en förmåga att så till sägandes vädra vildbrådets närhet, som är förvånande. De hafva den ädla och intel ligenta jagthundens natur. —Stengetter jagas på tvenne sätt, antingen med ett slags dref-jagt: Treibjagd?, eller på lur, Pirschen-gang? (å PFaffat). Dagens jagt skedde på förstnämnda vis eller med dref. Mi man dock icke föreställa sig någonting likt våra svenska klappjagter eller skallgängar?. Gemsen är så lättskrämd, så flyktig?, för att begagna det tyska uttryckssättet, att sådant vore omöjligt. Nägra få, 5 å 6 man, öfverspänna en hel bergstrakt. Med 3 å 400 alnars mellanrum, ofta ännu mer, gå de långsomt framät vanligen snedt mot jägarne, så att vinden så vidt möjligt blirver gynnsam för dessa sednare. De få icke bullra, ty då blifva djuren alltför uppskrämda och komma i vildaste fart utör eller uppför de mest halsbrytande berg, och jagten är skämd. Derföre erfordras lika mycken vana och skicklighet hos drifvarne, som hos jägarne. Längt innan de förre hunnit fram, synas, om drefvet eljest varit lyckadt, större eller mindre flockar af Alpernas lättfotade invånare. Det är ett obeskrifligt behag i deras djerfva rörelser, der de hoppa från sten till sten, från häll till häll, ötver klyftor, som för menniskan vore svårt, kanske omöjligt att genomtränga. Se! de stanna stundom derborta på branten midt i vildaste farten att lyssna — de taga åter sats, de försvinna för jägarens spända x) I trakten finnas tvenne klyftor med detta namn: Grosseoch Kleine-Wolfschlucht, om hvilka gå åtskilliga sägner från fordom. ) Det har visserligen i börjanförundrat mig att de ej sökte stödet nedåt, men erfarenhet