Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 3

ra a AR Vt BE RR t Carlander; postin pek.tren I Wexiö öfverstelöjtnanten U. C. Sparre. Krigskollegium ooh armens mobilisering. Man torde erinra sig, att sist församlade ständer beviljade ett ganska betydligt extra anslag till försvarsväsendets komplettering; att detta anslag äfven genast vid förlidet ärs början togs i anspråk; att den politiska ställningen häntydde på möjligheten af Sverges deltagande i ett krig, och att följaktligen stora uppköp af materiel verkställdes at krigskollegium i händelse af armåns mobilisering. Men ganska få torde hafva sig bekant, att krigskollegium under berörde tid :cke blott inom sig hyste den åsigt, utan äfven skriftligen hos regeringen anmälte, att frågan om armåens mobilisering icke förtjente att t-gas i betraktande.? Det låter nästan otroligt, men det är ordagrannt sanning, och den handling, hvari detta naiva yttrande förekommer, ligger framför oss. Förhållandet är följande: Uti en till K. M:t den 26 April förlidet år ställd und. skrifvelse anförde chefen för Elfsborgs regemente, generalmajor Westfelt, att i fredstid kunde det visserligen vara görligt för militärpersoner, som innehade boställen med jordbruk, att åt skötseln af detsamma egna sig; men deremot, i händelse af armens mobilisering, vore det omöjligt och för dem enskildt i ekonomiskt afseende äfven ganska bekymmersamt, hvadan också åtskilliga dugliga officerare på sista tiden begärt afsked, till förekommande af de förluster, som kunde drabba dem i händelse de, utkommenderade, nödgades åt främmande personer anförtro skötseln af deras jordbruk, hvilket svårligen under tideu kunde bortarrenderas, då brukaren icke egde nägon visshet om huru länge ett sådunt arrende, beroende på indelningshafvarens lilstid, fick fortgå. I fredstid vore det för indelningshafvaren älven ofördelaktigt, om bostället blott på hans alltid osäkra tjenstetid utarrenderades, och ju obestämdare arrerdetiden var, desto sannolikare vore det, att bosiället skulle af arrendatorn vanvårdas och jorden utmagras. Generalmajor Westfelt begärde derför, att boställsdirektionen mätte blitva bemyndigad att å auktion bortarsendera på 20 år hans innehafvande chelsboställe Öresten, utgörande med bondhemman 6!4 mantal, att af deu blifvande arrendatorn tillträdas midfastan innevarande år, så vida det gjorda arrendeanbudet af boställsdirektionen godkändes. Till stöd för denna framställning anfördes derjemte, att då till inventarier och öfrig uppsättning vid nämnde boställe erfordrades ett kapital ar omkring 30,000 rdr, vore det sannolikt att ingen solid person skulle inlåta sig på ett egendomsarrende för en kortare och obestämd tid, hvilket blef fallet om hr Westfelt allenast på sin tjenstetid bortarrenderade bostället. Dessutom upplystes, att boställshuset, som var omkring 130 är gammalt, tarfvade en betydligare reparation, hvilken kunde undvikas, i fall egendomen blef bortarrenderad. Generalmajor Westfelt skulle till de anförda skälen för sin ansökan ha kunnat åberopa, att K. M:t ganska ofta, på framställning at civila embetsmän, som innehafva boställen med jordbruk, efter myndigheternas hörande, tillåtit att dylika boställen på längre bestämd tid bortarrenderats, och att erfarenheten visat att denna åtgärd befunnits i alla afseenden fördelaktig. Boställsdirektionen, öfver hr Y estfelts ansökan hörd, förordade bifall till densamma, dock med tillägg att om konjunkturen skulle befinnas ofördelaktig vid den tid då auktionen komme att förrättas, borde med åtgärden få anstå tills en bättre konjunktur inträdde. — Generalbefälhafvaren i tredje militärdistriktet förordade också ansökningen. Derefter ålåg det krigskollegium att i frågan afgifva yttrande. Kollegium anförde att det i allmänhet afrådt militäroch i synnerhet chefsboställens bortarrendering om ej karaatershus derå saknades, eller särskild förbättring dermed vore afsedd, att arrendeupplåtelse på kortare obestämd tid visserligen icke i allmänhet vore fördelaktigt; men att hr Westfelt i 12 år innehaft bostället, och skött jordbruket derstädes särdeles väl, hvadan detsamma år efter år bör gifva betydligt ökad afkastning, hvilken omständighet kollegium allraminst ansåg tala för bifall till ansökningen ). ) Tvärtom synes just denna omständighet tala för bifall. De betydliga kostnader hr W. nedlagt på jordbruket — ty annars kunde det icke befinna sig i så godt skick som kollegium vitsordat — måste påtagligen inverka på arrendeatgiften. Ju högre den blef, desto fördelaktigare vore det ej blott för hr W. utan äfven för hans efterträdare, hvilken måhända hvarken eger det erforderliga uppsättningskapitalet eller den skicklighet såsom jordbrukare, hvilken n. v. indelningshafvaren visat sig ega. såg att Gunerus, trots sin föresats, genast mörknade. -—-—-—-— ferm oo AH oo AT oo 2 nes) HR